6 december 2019

Ser inte finns inte

Jag har så svårt att förstå det här. Hur jag än försöker kan jag inom mig inte finna några förklaringar för beteendet. Vi står på randen till en katastrof, vi står på kanten till en total kollaps – vi stirrar rätt in i mörkret med det ena janusansiktet men väljer att sätta ögonbindel på det och fortsätter istället förblindade titta ut mot ljuset som glimmar lite svagt i grottans ände med det andra.

Men ljuset där borta är bara en illusion. Det är inte på riktigt. Det lurar oss bara längre och längre in i mörkret. Om vi tog av bindeln skulle vi bli varse hur mörkt det är där inne, hur nära stupet vi står. Men vi går baklänges vidare – mot mörkret, mot fallet.

Vi har redan passerat gränsen. Målet på en och en halv grad är förbi, och då inga nödvändiga åtgärder görs – inga åtgärder i tillräcklig skala – tickar graderna på – två grader, tre, fyra kanske fem eller till och med åtta. Det är en helt annan värld vi kommer möta där när vi fallit ner i avgrunden. Skrämmande. Ogästvänlig.

Vi vet det här – så varför ögonbindeln?

Och vi dundrar på i produktionen. Ständigt lite fler saker, ökad tillväxt, bättre materiellt liv – fullt med saker vi inte behöver, allt snabbare takt på trumpinnarna när vi egentligen vet att vi bor på en planet med ändliga resurser där allting någon gång sinar.

Oljan, som smörjer maskineriet, har redan passerat sin topp trots att vi inte ser så mycket av det då fat på fat trollas fram. Men det är en konstgjord andning som får systemet att snurra på – snart kostar det mer att få fram oljan än bolagen får igen, och då blir det stopp. Och de sällsynta mineraler som används till de batterier som ska driva framtidens transportflotta möter samma öde – utvinningen blir så kostsam att verksamheten inte lönar sig.

När vi står där, när vi fallit ner i avgrunden – hur tänker vi då? Ångrar vi att vi inte tog av bindeln i tid? Ångrar vi att vi satte på den överhuvudtaget?

Motorn som driver allting, motorn som styr den hand som sätter på ögonbindeln och håller den fast, är tanken om den ständiga tillväxten. Tanken att nästa år kommer var mer och bättre än det som är nu. Att allt kan växa i oändlighet. På en planet med ändliga resurser.

Jag förstår inte det här – hur man tror att allt kan växa i evighet, att allt framåt kan bli mer, bättre och större. Jag förstår inte att man väljer att ha skygglappar på och inte göra sitt bästa för att den planet vi bor på ska bli en hälsosam och trevlig plats för kommande generationer, för alla andra arter vi delar planeten med.

Jag har verkligen så svårt att förstå.



3 december 2019

Miljonresan

För sådär sjuhundra miljoner år sedan började livet spira så smått i urtidshavet. Först enkla celler som drev omkring, som sedan hittade sätt att förflytta sig för att slutligen komma på att ensam inte är stark och organisera sig till flercelliga organismer. De vajade eller bara klamrade sig fast och fångade upp vad som kom flytande där i havet.

Någonstans på vägen kom så några av dessa organiserade cellkolonier på att de kunde förflytta sig längs urhavets botten – att de istället för det stationära livet i väntan på föda kunde propellra sig framåt och på det sättet söka upp näringsämnen. Till en början förmodligen ungefär samma sak de tidigare ätit, men så småningom resterna av andra döda cellkolonier. Urhavet hade fått sina första asätare.

Tiden gick. Allt var lugnt. Där fanns de stationära urdjuren, där fanns asätarna. Men så kom några av dessa asätare på att det också fanns en stor födokälla i de levande organismer som befolkade havet – de blev de första rovdjuren. Nu blev det plötsligt viktigt att kunna planera sin jakt, och att hitta metoder till försvar eller flykt. Intelligensen började spira – utmanades och växte sig större.

Så tänker man sig att det kan ha sett ut.

Genom evolution och gallring står vi så här idag, sjuhundra miljoner år senare, med en fantastisk rikedom av arter i alla upptänkliga former, färger och storlekar. Vissa har starka band med varandra, andra står långt isär och har skiljts åt för längesedan. Vi har fortfarande de där enkla encelliga organismerna, de som bara reagerar, men så har vi också de varelser som utvecklat sin hjärna och intelligens långt bortom de små frön som kunde ses i den där första jakt- och flyktresponsen.

Det är verkligen en makalös resa livet gjort – en resa som inte slutar här. Den fortsätter varje dag med små små steg. Allting förändras kontinuerligt, utvecklas, omformas. Det är sannerligen en förunderlig färd vi får uppleva.



29 november 2019

I tystnaden

Det är mol tyst runt Stenringen. Snön som fallit under natten har gjort tystnaden än lite tystare – en viskning dämpad av den uppdragna polokragen. Leran som uppstått efter den senaste veckans, månadens, väta är nu täckt av ett vitt bolster. Vi människor jublar tillsammans med hundarna men av olika anledning – de ropar glatt över att ha vitt puder under sina tassar, vi suckar lättat över att inte få in än mer lera i husen.

Just denna kväll är det ännu lite stillsammare här i skogen, här i bagarstugan. Just denna kväll är det bara jag och djuren på gården. Civilisationen känns mycket avlägsen, grannarna långt borta, och vännerna jag textledes kommunicerar med tillhör som en annan värld – en värld jag inte riktigt delar där jag sitter avknoppad i mörkret.

Min födelsedag passerade inte obemärkt denna gång som den brukar. Plötsligt fanns de där – alla de som är viktiga i mitt liv, som det senaste året spelat en så stor och avgörande roll. Jag fick lite enkla presenter – är inte van vid presenter – men det var ju ändå deras närvaro som var det viktiga, den där lilla gesten som talar om att de finns där för och med mig. Finns där också när det stormar och yr. Lyckligt lottad är jag som får ha sådana goda vänner omkring mig. Med mig.

Lyckligt lottad är jag också som efter mycket tjat lyckats få in foten på Affektiva avdelningen på Akademiska Sjukhuset. Nu finns det vård där de faktiskt lyssnar, förstår och finns till. Där jag kan ha en aktiv dialog kring mående och mediciner, där en kontaktsjuksköterska ringer för att höra hur det går, hur jag mår. I denna stund så oerhört viktigt.

Lyckligt lottad är jag också som får bo i denna fantastiska stuga som sakta men säkert mer och mer blir ett hem. Med förvaring. Med ett fungerande kök. Med Vincents fantastiska bilder av hundarna på väggarna. Och en tramporgel.

Också Bellman och Movitz känner sig lyckligt lottade där de bökar runt i den blivande köksträdgården. De jobbar på så fort. Första ytliga rundan är redan klar, nu tar djuparbetet vid – nu ryker de kraftiga rötterna och de stora stenarna puttas upp. Jag upphör inte att förvånas över den hastighet de har i sitt nit.

Vi är nog lyckligt lottade lite till mans vi som bor här på Stenringen – den där gården som ligger lite utsocknes mitt i skogen. I tystnaden.



20 november 2019

Skuggsidan

November kom och drog ner rullgardinen över Stenringen. Har börjat dra ner rullgardinen, för ännu finns en liten glipa där solens strålar smiter igenom – om molnen skingras, om man placerar sig på rätt plats i trädgården. Rätt plats och rätt förutsättningar kan ge en liten varm smekning på kinden. Det regnar som aldrig förr, har så gjort åtminstone under de senaste två månaderna – depåerna jublar över tillskottet, inte lika mycket vi människor som får stå ut med leriga tassar i husen.

Från köksträdgården hörs återigen grymtningar. Det är smågaltarna Bellman och Movitz som muntert håller och söker kontakt. Två kultingar från Astas senaste kull som åter fått flytta till Stenringen – en nödvändig flytt då vi behöver deras vilja att böka i jorden och bereda marken för odling. De får nu börja i trädgården för att sedan flytta till Flymyra. Grisar istället för traktor.

Tackorna som gått kvar en stund på Långåkern efter att baggarna flyttat hit till gården, har nu bytt till markerna i Flymyra. Baggarna försvinner en efter en till nya hem, och de som blir kvar kommer slaktas av. Vi behåller endast tackor under en tid – blir lättare att hantera när vi inte behöver passa på brunsten och sköta lammningar – men de kommer få jobba vidare med att hålla markerna öppna, göra sitt för den biologiska mångfalden och skapa förutsättningar för gammal flora att skjuta fart.

Vi har så mycket att lära. Som hur man på bästa sätt använder sig av djurens tjänster. Vi har tidigare gjort alldeles på tok för stora hagar – vi har nu insett att det är mycket bättre med mindre där de får gå en kortare tid, där de får beta och böka koncentrerat för att sedan flytta över till en annan hage och arbeta vidare. Från och med nu. Till nästa år.

Nästa år. Det är då det ska hända på allvar. Med odling och början på självhushållning, på ett effektivt mångfaldsbete, med höns som spatserar på ägorna. Nästa år. Det är då vi gemensamt ska bygga gården, den gård som är mer än bara husen och markerna. Nästa år då vi kommer göra ännu fler misstag och lära oss om och om igen. Ska bli spännande.

Men nu är vi här i november med en halvt nerdragen rullgardin. Senhöst med vinter runt hörnet – en tid av stillsam vila. Jag har plockat fram scootern igen. Blev tvungen då det började kittla i systrarnas ben när de vädrade vinterluft – och så härligt det är att åter stå där bakom dem när de ivrigt travar fram. Nu längtar vi till snö och kyliga dagar.

Vi jobbar på här på Stenringen med tillhörande ägor. Jobbar på folk och fä sida vid sida – jobbar på för att hitta goda sätt att leva livet och gynna det som spirar i trakten.



20 oktober 2019

Medkänslighet

Det var uppehåll i regnet, solen tittade så smått fram mellan skyarna och luften kändes lättare att andas. Fyra vuxna och två barn hade samlats vid Långåkern för att efter bästa förmåga flytta baggar och bagglamm från sommarhage till vinterviste – tackorna skulle stanna ytterligare en tid i väntan på flytt till Flymyra. Med extrahjälp gick arbetet i ett nafs – in med baggar och lamm i hästsläpet, strax därefter släpp i hagen här på Stenringen. Som de saknats den tid de skött markerna på andra håll, äntligen är de åter gårdsgrannar – äntligen kan deras bräkande höras igen.

Men Clabbe, gammelbocken, är inte med denna gång. Han fick lämna oss för någon månad sedan då han fått ett elakt bråck i buken och inte alls mådde bra – om än han själv envist hävdade motsatsen. Clabbe, den mildaste av varelser. Jag känner mig otroligt privilegierad som fått stifta hans bekantskap och han sällar sig till alla andra fantastiska individer som har sig ett rum i mitt hjärta – ett rum av kärlek och saknad.

För en tid sedan hade vi ett annat besök av barn på gården, måste ha varit förra hösten, kanske i våras. Det var när hela flocken fortfarande fanns kvar här. Ett av dessa barn var lite osäker kring hundar – visste inte riktigt hur de fungerade, vad de menade när de lät på olika sätt. Spännande men samtidigt lite läskiga.

Eivi fattade tycke för det där barnet, såg det som sin lilla människa, och barnet försökte leka med henne – kasta pinnar, springa – men när Eivi då skällde glatt och ropade på mer, blev barnet rädd och började gråta. När det hände stannade Eivi upp och försökte istället undrande trösta barnet. Det här upprepades gång på gång. Eivi var så bekymrad över det här, visste inte riktigt hur hon skulle bete sig, och följde vakande efter barnet vart det än gick. Hon såg att något blev tok och ville efter bästa förmåga rätta till det – väldigt finkänsligt, på lite lagom avstånd, och så närmare närmare.

Jag har ofta tänkt på den här händelsen. Tänkt på den genuina viljan att allt ska stå rätt till, på förmågan att tyda signaler och känslor. Och jag har tänkt att vi i mänskligheten kanske skulle ha det lite lättare med varandra om vi använde mer av dessa förmågor och visade en nypa mer välvillighet gentemot varandra. För inte kan det väl vara så illa att hundarna kan detta men inte vi?

Jag är ingen ängel. Jag missar ofta signalerna och känslorna, glömmer att vara välvillig – så inne i mitt eget huvud med tankar som far och önskningar som pockar på. Men jag försöker. Jag tänker på det och försöker lära mig av mina misslyckanden och tillkortakommanden. Och det är väl det viktigaste ändå – att försöka, att lära sig. För vad som än sägs – man kan också lära en gammal hund att sitta.