2 maj 2019

På andra sidan

Redan i mitten av februari kikade våren fram om hörnet och började smälta snön runt Stenringen då temperaturen steg en bit in på plussidan. Vintern fortsatte stundtals göra tappra försök med minusgrader och snö men lyckades inte riktigt mota värmen som envist hängde kvar. Vi bidade vår tid med ett snötäcke som inte bar släden men var för tjockt för Trollcarten, väntade ut perioder med istäckta vägar och tjock seg lera – hade en period av paus från draget.

Men det gjorde mig ingenting. Ja, visst hade jag gärna fortsatt fara fram i snölandskapet på släden bakom slaskisarna, men jag kände mig nöjd efter den fantastiska säsong vi haft. En säsong där vi helt uppnått målen jag satt för spannet – och mer därtill. Och faktum är att när solens strålar började värma där i februari började också benen pirra och vandringslusten väcktes ur sin sömn.

Men så förändrades allt i ett slag. Större delen av spannet flyttade, släde och Trollcart såldes, hundsläpet bytte ägare – kvar stod jag, Selma, Blondie och Wille. En liten rest av Team Si Perros. Lusten att avsluta säsongen med ett par månaders barmarksdrag försvann tillsammans med resten av teamet – det får bli till hösten istället.

Men benen pirrar. De vill ge sig ut på vandring. Nu har vi de bästa förutsättningar att få en underbar tid med apostlahästarna – dagturer, övernattningar, veckolånga äventyr och resor. Nu är det vi fyra och vi kan alltid vara tillsammans utan att behöva tänka på de andra som står hemma i väntan. Vi har mil av leder och stigar som väntar på oss, obesökta naturreservat och nationalparker, hundratals tältnätter i tystnaden och helt andra mål – den här lite mer lätthanterliga versionen av Team Si Perros, äventyrsteamet.

Vi har nått in i början av maj. Våren har tagit ett stadigt grepp om Stenringen – till och med sommaren har knackat på dörren. Träd och blommor knoppas och slår ut. Fåren har fått sina lamm som ystert sprätter runt i samlad dagistropp. Fjärilar och humlor har vaknat till liv tillsammans med bina som gäspande surrar kring kuporna. Vi i teamet förbereder oss för äventyren som väntar – går längre och längre sträckor med allt tyngre packning i hundarnas klövjeväskor. Vi har en underbar tid framför oss – en underbar tid till fots.



18 mars 2019

Packar ihop

Så hände det där som inte får hända – en av sakerna som inte får hända. Det är ju trots allt ganska mycket som inte bör ske – kärnvapenkrig, härdsmälta, meteornedslag – men just detta får inte hända här. Hos mig. Oss.

Det kom som en blixt från klar himmel. Totalt oväntat. Jag kunde inte ana att det skulle ske, men plötsligt rök hundarna ihop och två av dem kastade sig över Selma, ytterligare en på ett litet hörn, och bet frenetiskt. Hon låg där på marken och skrek, men de fortsatte bita. Vi var där snabbt som ögat, skyddade Selma och kastade undan de andra. Bar in henne för att skölja såren ordentligt och sen direkt in till Ultuna.

Hon klarade sig trots allt ganska bra. Mörbultat med blåmärken överallt, ett djupt sår på ena armbågen som turligt inte träffat leden, några bett i det andra benet varav ett blivit sytt, sår över bröstkorg, rygg och buk som gått djupt men inte djupt nog för att träffa inre organ. Tjugoåtta tusen kronor senare har hon halva kroppen rakad, är sydd och dränage sticker ut lite överallt. Det kunde slutat värre, mycket värre – men det här är illa nog, det här är rena massakern.

Och jag står här frågande – hur kunde det här ske? Var kom det här ifrån? Flocken som varit så harmonisk, flocken som trivts så bra ihop – som jag älskat och beundrande betraktat – vände helt plötsligt till något annat. Nu är allt förtroende som bortblåst. Jag litar inte på dem och de litar inte på varandra – tilliten, det viktigaste, är raderad.

Och så kommer förebråelserna. Jag borde ha kunnat se det här, borde ha gjort andra val, och när jag inte kan se och skydda – hur ska de då kunna lita på mig? Det är mitt ansvar att skydda flock och individ och jag har fallerat.

Det slutar här. Äventyret. Drömmen om storspann och långdistans har nått vägs ände, för sånt här händer när man har många hundar och det kostar alldeles för mycket – kostar emotionellt. Känslomässigt har jag inte råd, det gör ont i märgen varje gång en hund skadar sig – och när de biter, ja då är det som att de biter mig. Så mycket av mina känslor och min kärlek ligger i dessa hundar, och det gör så ont så ont. Kanske att jag är vek, kanske att jag är blödig, men jag klarar verkligen inte av det – har inte råd, det kostar för mycket – och drömmen är inte värd kostnaden.

Så jag har demonterat mitt liv. Sålt slädarna, trollcarten och hundsläpet. Hittat nytt hem till fyra av hundarna som flyttar tillsammans. Det är som ett plåster som måste bort – det är bara att göra det snabbt snabbt så blir pinan kortare. Och jag gråter, vaknar med panikångest och själen värker. Det kommer bli så tomt. Så tyst.

Nu börjar ett annat äventyr – ett äventyr med Selma, Blondie och Wille. Ett lite enklare hundliv med andra drömmar och mål. För även om vi bara är fyra nu, är vi fortfarande Team Si Perros – äventyrsteamet.



6 mars 2019

Kärlekarna

De långa röda lockarna fladdrade i vinden. Glänste lite extra av solen som speglade sig i seglet och blänkte till när solkatterna från vågorna spelade. Kanske var det några fräknar på näsan också – är nästan säker på det. Hon var min första kärlek. Den första kärlek jag minns. Någon gång i min barndom på ett seglarläger satt vi där på var sida om storseglets bom och jag kan minnas värmen i min kropp när hon råkade komma lite nära. Värmen minns jag, och de röda lockarna – ingenting mer.

Det är som att titta på fotografier där någon klippt ut alla ansikten. Personer som jag egentligen vet vilka de är men inte kan minnas hur de ser ut. Allt har nog med det där med tiden att göra – att allt som inte är nu eller vid handen på något sätt inte finns. Det är därför jag alltid kommer försent – nu är jag vid a, sen vid b, och det emellan, transporten, finns inte där. Det är därför jag inte kan säga något om vad jag gör imorgon, nästa vecka, om en månad – framtiden är alldeles blank, det finns inget där, finns inget att greppa bortom nuet förutom en bunt med tomma vita blad. Carpe diem, fånga dagen, är säkert väldigt trevligt om man kan välja att göra något annat.

Det är kanske därför mina minnen är som fotografier med urklippta vita hål. Det som inte är här finns inte. När mina nära och kära inte finns bredvid kan jag inte se hur de ser ut och vagt någonstans i bakhuvudet vet jag att de existerar, men de är långt långt borta som i en annan verklighet – bara som urklippta vita hål i fotografier. Värmen finns där, kärleken, men bara spöken den hänger samman med.

Alla kärlekar finns kvar i mitt hjärta. Till dem som varit – till dem som är. Trängs tillsammans i en liten klump som verkar ha plats för hur många som helst, och medan minnet över tid bleknar alltmer står känslan och värmen intakt. Kanske är det därför jag har så svårt att förstå tvåsamheten – tanken att kärleken är exklusiv, att man kan äga en liten del av en annan människa. För en kärlek gör inte en annan mindre, de existerar där sida vid sida lika starka oavsett. I mitt hjärta är det så – i min lilla klump av kärlekar ackompanjerade av fotografier med urklippta vita hål.

Många är de i mitt liv, i mitt hjärta – kärlekarna. Som passerat, som finns idag. Lever sida vid sida i den lilla klumpen där var och en är lika mycket värd – hur kan man då säga att en av dem skulle vara exklusiv idag, just nu? Och kanske kan försök att dämpa den ena också dämpa den andra så att man i slutänden förlorar båda – och vice versa, kanske bejakar kärlekarna varandra och gör dem starkare tillsammans. Tvåsamheten är knepig sak när hjärtat är fullt av kärlekar som står där starka sida vid sida. För att inte säga omöjlig när känslan är kopplad till spöken som inte finns om de inte är omedelbart nära.

De röda lockarna som fladdrade i vinden, värmen i min kropp – det är också en bit av mitt hjärta, en bit av klumpen där kärlekarna existerar sida vid sida.



22 februari 2019

Sistare än sist

Jag har tävlat två gånger i mitt liv. Hundtävlat. Förutom det har jag varit med i någon talangjakt som ung rocker, någon fisketävling. Men med hund har jag tävlat två gånger. Varit med på tävling.

Första gången när jag skulle ta mitt gröna kort. En canicrosstävling ett par mil norr om Stockholm. Det var på höstkanten och sommaren gjorde några sista försök att hålla sig vid liv – plötsligt rusade termometern upp till femton sexton grader och solen gassade från en klarblå himmel. Jag startade med min samojed Larsson, som då fortfarande bodde kvar hos mig innan han hittat sitt himmelrike deltid Funäsdalen Svalbard. Vi var svettiga innan vi ens kommit fram till startplatsen, sprang sedan ett par hundra meter – resten av banan gick vi. Lugnt. Strosade, drack lite vatten, förundrades över dem som faktiskt sprang med sina hundar trots den höga temperaturen och solgasset. Vi fick förmodligen den sämsta tiden, hamnade förmodligen sistare än sist – men vi gjorde banan och fick vårt gröna kort.

Andra gången var nu vid årsskiftet i Koppången. Jag skulle köra tvåspann skidor och hade med mig de tre i teamet som har åldern inne samt Bengtsson för att han skulle få träna på miljön. Selma var självskriven men jag velade till sista sekund om hennes partner – Blondie går sällan särskilt bra i led men verkade riktigt taggad, Eivi är en suverän ledarhund men kändes lite loj. Jag valde Blondie. Tävlingsrundan blev lugn, synnerligen lugn. Blondie tyckte inte alls om att gå ensam med Selma och drog bara hjälpligt – Selma stretade på. Men det var en vacker, kall, solig vinterdag och jag njöt när Koppångens vidder passerade. Till stora delar stod jag mest där på skidorna, lät hundarna dra och söp in den härliga naturen – och fotograferade friskt. Förmodligen fick vi den sämsta tiden, hamnade förmodligen sistare än sist – men det var en underbar dag. Efter tävling gjorde jag spåret med Eivi och Bengtsson – då gick det undan, herrejöss. Fick förmodligen den bästa tiden. Om vi tävlat vill säga.

Det ligger inte för mig att tävla mot andra, är helt ointresserad av att jämföra prestationer – känns som att jag har fullt sjå att tävla mot mig själv och det får räcka. Det finns så många andra saker som är viktigare än tidsprestation. Som att få må bra, att ha trevliga turer med hundarna, lyssna till tystnaden i skogen och fräset av snön under medarna, se årstidernas skiftningar i naturen – men också att bygga upp ett stadigt och lugnt team, ett team som härdar ut och går vidare i snöstormen, som kan lösa problem och inte backar för att forcera vilken terräng som än dyker upp, som är trygga i sig själv och med varandra, ett team som känner tillit till mig som förare. Det är ingenting man mäter på en tävling, ingenting som går att jämföra med någon annan.

Men jag tävlar trots allt. Två hitintills, och fler blir det. Deltar utan att jämföra prestation med någon annan – precis som jag enbart tittar på distans när vi tränar, lämnar helt tid och hastighet därhän. På dessa evenemang är jag egentligen bara ute efter att få åka på preparerade spår någon annanstans än hemmavid och, framförallt, få till riktigt svår störningsträning för hundarna – mitt spann ska alltid vara lugnt och sansat innan start, grundträning nummer ett.

Jag upplever att det blir alltmer fokus just på tävling och tävlande, att jag står lite i minoritet med mina tankar – men för mig är inte vinnaren den som står överst på prispallen. Nej, vinnaren för mig är den som bryter en tävling av hänsyn till hundarna när det börjar bli för varmt, som i en masstart väntar tills alla andra ekipage åkt iväg för att inte riskera några tokiga skador, som genomför ett Finnmarkslöp så lugnt och sansat att hela spannet är med vid målgång. Vinnare är de som alltid kör korvgrillningsturer med sina hundar – oavsett tävling eller träning.



19 februari 2019

Bara på låtsas

Mina besök till Österbybruks badanläggning är inte enbart hygieniska, de är också en tid för mig själv iväg från gårdens ansvar och en tid att låta tankar få rumla fritt. Tankarna får dessutom som extra snurr när de blir lite överhettade i en bastu eller ett riktigt hett bad – kan sluta lite hursomhelst egentligen, kloka insikter eller visioner utan markkontakt. I dessa tider av utmattningens efterdyningar – eller efterdyningar, snarare är jag mitt uppe bland topparna och dalarna i stormens krabba sjö – tillbringas mycket tid där i bastun till att fundera kring hur jag egentligen fungerar, hur min hjärna fungerar, och ibland kommer de där insikterna som får några pusselbitar att falla på plats. Som idag.

Det var en av de där lugna dagarna när simhallen är nästan tom och jag i princip kan sitta själv i bastun med mina tankar. Bara ett par besökare. Som i stort inte behöver konverseras – förutom ett undantag. Han den där mannen som, likt så många andra, gärna pratar och använder bastun som social arena. Jag förekom honom genom att ställa en fråga – i det här fallet något om skog då han arbetar med detta. Där och då kom insikten.

Jag har alltid tänkt mig som en lyssnare, en person som gärna lyssnar till andra och är intresserad av vad de har att säga, men det är bara att erkänna – jag är inte intresserad av andra människor, annat än en liten utvald skara. Lyssna kan jag. Se ut som att jag lyssnar. Men lyssnandet är bara en strategi för att överleva ett socialt spel jag varken förstår eller kan hantera. En strategi efter principen bättre att förekomma än förekommas. Om jag ställer en fråga till en person kring något jag vet eller tror de är intresserade av, kommer de prata på om detta och jag behöver bara humma inkännande och ställa en eller annan följdfråga innan de hinner bolla över initiativet till mig. Social överlevnad – minst lika svårt som att hitta vatten i en öken.

Det andra alternativet jag har är manuskript – mentala konversationsmanuskript. Om jag vet att jag ska träffa en viss person, skapar jag manus kring konversationen så som jag tänker mig att den ska utvecklas – med vissa möjliga alternativa utgångar. Det fungerar sådär. Folk i gemen är oberäkneliga och följer inte alls de manus jag skapar – vilket ju inte är så konstigt eftersom de naturligtvis inte har en aning om dialogen jag tilldelat dem. Och när de kliver ur manus dör konversationen då jag inte har några ytterligare alternativ att prata om.

Att konversera är svårt. Inte när någon frågar eller vill prata om något som intresserar mig – som hundar eller musik – då kan jag gå på hur länge som helst, men det där alldagliga småpratet, kallpratet – det är svårt. När man sagt det lilla som går att säga är jag klar och det finns inget att tillägga, men folk envisas med att prata vidare kring ingenting och min hjärna är redan långt långt borta, bara kroppen står kvar. Som att leta vatten i en öken.

Jag har levt ett helt liv och låtsats socialt samspel. Låtsats lyssna för att inte behöva konversera, skapat sociala manus som jag tror de ska se ut, dramatiserat sociala koder som i mina ögon verkar passa in. Nu orkar jag inte längre – har vare sig lust eller energi. Nu slutar jag nog leta efter vatten i öknen.