11 januari 2019

Varvet runt

Inne i byn, Österbybruk, finns tvättstugan – Österbybruks Tvättstuga – som drivs av några driftiga kvinnor från bygden. Den är lite av vår räddning då det innebär vissa besvär att tvätta och torka sin byk här på Stenringen. Handtvätt går ju, men är ofantligt tungrott – och att sen torka tvätten i smått utkylda rum är, för att uttrycka det milt, tidsödande. Man sköter allt själv där i tvättstugan – köper polletter för att betala maskiner och torkrum, ser till att det är rent och snyggt till nästa besökare. Mycket trevligt.

Inne i Österbybruk finns också simhallen med tillhörande gym och bastu. Numera är jag innehavare av ett årskort till dessa faciliteter – ett årskort som faktiskt blir flitigt utnyttjat då jag bestämt mig för att besöka inrättningen åtminstone en gång i veckan. Inte så mycket för att simma som för att duscha och, framförallt, sitta länge i bastun. Planer och önskan finns att bygga en liten bastu på gården, samt ett utebadkar så att jag kan ligga om vinternatten i ångande vatten och kika på den fantastiska stjärnhimlen – pannmur finns för att värma vattnet, badkaret är utlånat till grisarna. Kanske måste ordna ett nytt. Än så länge är det dock fortfarande tvättfat som gäller mellan besöken i simhallen.

Egentligen är inte den huvudsakliga tanken med simhallsbesöken hygieniska – jag tycker ändå att tvättfatet fungerar bra, men det är klart att duschen slår det på fingrarna ordentligt – nej, den huvudsakliga tanken med besöken är att få lite tid för mig själv, borta från gård och hundar. Att få sitta där i bastun och sakta vaggas in värmens töcken – fundera över ditt och datt, många bra tankar föds när hjärnan är lite mosig i värmen. Det gäller bara att sedan komma ihåg dem. Det händer inte ofta.

Nu blir sällan bastubesöken en stund i ensamhet. Det är ett gäng med män från trakten som regelbundet besöker simhallen, och jag träffar dem numera så pass ofta att vi är på hälsnings- och lätt samtalsnivå. De verkar vara helt på det klara med vem jag är – förmodligen är hela min hemmasocken inklusive angränsande helt på det klara med min person – frågar hur det är hemmavid, hur hundarna mår. Jag har oftast väldigt lite aning om dem.

I det stora hela kan jag dock sitta tyst och vila i bastun medan samtalet rullar. Det kretsar i mångt och mycket kring skog, jakt och matlagning – tillagning av det man jagat i sagda skog. Ibland drar det iväg åt något annat håll. Gamla klasskamrater, folk som avlidit, blivit gamla, hamnat på hemmet, något som berör bygden i stort, gruvan i Dannemora. Det är trots allt en liten källa till kunskap kring ortens liv och leverne.




Hemmavid har jag min bagarstuga med ett rum och förstuga. Jag upptäcker små hål här och där med jämna mellanrum som jag proppar igen med lindrev och tygremsor. Förstugan är numera nästan helt färdigklädd med panel för att hålla kylan ute, taket har isolerats med spån och de stora gliporna mellan golvplankorna är nu drevade. Det börjar bli ett riktigt rum trots allt och snart finns där kök och stor förvaring. Och plats för valplåda. När stormen ven över Stenringen häromveckan, ven den också in i bagarstugan. Letade sig genom oupptäckta hål och i skarven som lämnas av skivan där fönstret ska sitta. Ljusen fladdrade. Naturen var nära.

Ett rum och pyttekök, tvag i balja och tvätt i lokal inrättning – det är som att jag gått varvet runt och är tillbaka i den lilla etta som var min premiär i förstahandskontraktsvärlden. Det var på den tiden när det ännu fanns hyreslägenheter i Stockholmsregionen. Tiden innan en borgerligt sneglande socialdemokrati och ett nyliberaliserat högerspöke sålde ut stockholmarnas gemensamma resurser. Tiden när det fanns en fungerande gemensam bostadsförmedling. På sagda förmedling stolpade jag en dag in och meddelade att jag vid månadens slut skulle vara bostadslös – och fick meddelande tillbaka att det fanns en ledig lägenhet att flytta in i veckan efter.

Ett rum, kokskåp, liten hall och minimal toalett i Råcksta, granne med ABC-centrumet Vällingby. Ingen dusch i huset så jag tvättade mig i hallen – sköljde av mig i en balja som sedan tömdes på toaletten. Tvättstugan var en stor lokal centralt placerad i området – dit tog man sin byk och lät den vispas i enorma maskiner medan man väntade i samlingsrummet. Eller så blev man tjenis med de två äldre kvinnor som jobbade på inrättningen och såg till att allt var tipptopp. En gång i tiden hade det funnits en hel stab med anställda som helt skötte tvätten åt områdets innevånare – nu var det bara två kvar. En liten spillra från ett tynande folkhem.

Ett rum och pyttekök, löjligt låg hyra och dusch i balja – och precis som bagarstugan min fristad i en kaotisk värld.

20 december 2018

Ego

Det var någongång när jag var ute och for i landet – en sån där dag när jag blev störd av det mesta. Skickade ett surt meddelande till Mia och sa att det inte alltid är så lätt att vara Kaj – fick som svar att det var dagens underdrift, tror till och med att hon skrev årets, om inte livets. Men så är det – det är inte alltid så lätt att vara Kaj.

Just den här dagen var en sån dag när alla sinnesintryck var starka och svåra att sortera – gatornas och bilarnas lyktor bländade och var svåra att placera i rummet, ljuden trängde på och var omöjliga att separera, dofterna kittlade i näsan och kläderna skavde. Det var allting på en gång. Brukar inte vara så – oftast är det ett sinnesintryck åt gången som blir alltför starkt, då är det hanterligt, men anfaller alla samtidigt blir det svårt.

En del av den här känsligheten är egentligen inte något större problem – som lukter vilka jag bara känner tydligt – andra ställer ofta till ganska stora – som ljud. När jag lyssnar på musik är det en gåva – jag kan plocka ut instrument för instrument och följa dem, kan lyssna på en skiva om och om igen och varje lyssning blir något annat än de andra beroende på fokus. När jag befinner mig i sociala sammanhang är det ett rent elände – för att inte säga helvete.

Ta något alldagligt. En fika på stan. En kopp kaffe på ett kafé en lördagseftermiddag. Det är ganska mycket folk där, de pratar glatt med varandra – inte högljutt, men glatt och ivrigt. Jag är där tillsammans med en vän. Det här är en av mina normalstörda dagar och ljuden omkring mig känns inte alltför skarpa. Vi sitter där mitt emot varandra i samtal, men efter en stund försvinner min väns röst – drunknar i myllret av de andra gästernas. Jag koncentrerar mig men ord och meningar kommer flygande och blandar sig med ljuden från min väns mun. Jag tittar stint på vännens läppar för att försöka hänga med. I ett sällskap på fyra blir det övermäktigt, på en fest omöjligt – under en riktigt störd dag gör det nästan ont. Och hur jag än anstränger mig är jag ganska säker på att det här tas för ointresse, vilket gör mig ganska ledsen – för jag är intresserad, men det är en kuliss emellan som kan vara väldigt svår att forcera.

Jag är ingen osocial individ, men det kan vara svårt – svårt när en fika på stan suger all energi, svårt när de sociala koderna inte alltid kommer helt naturligt utan är något nästan inövat. Som ögonkontakten – vilken blir extra knepig då jag missar en mängd information om jag inte ser när läpparna rör sig. Eller kallprat.

Jag har mina sociala sammanhang – ibland. De dyker upp. Men min upplevelse är att de flesta vill att jag ska vara någon annan, och då väljer jag istället bort. Jag är lite avig – jag behöver folk omkring mig som också är lite aviga och kan acceptera avigheten i andra. Det var annat när jag var yngre. Då försökte jag forma in mig så gott jag kunde utan att någonsin riktigt lyckas – med men för alltid lite vid sidan av. Nu är jag som jag är – omaka men rätt snäll och empatisk omgiven av andra lagom omaka människor.

Nu har jag varit sjukskriven några månader. Det fysiska repareras, men det psykiska är inte lika lätt – utmattad, utbränd, hjärntrött, hjärnbränd, kortsluten. Funderar mycket på vad det egentligen handlar om, hur jag hamnat här, men kanske är det inte så konstigt ändå, kanske det omvända skulle vara det märkliga – jag kommer med en historia som i stora delar aldrig borde varit, kämpar mot ett överflöd av intryck och är i det stora hela ganska omaka i en värld där omaka inte passar in. Jag funderar mycket på hur jag hamnat här, och hur jag ska ta mig vidare – kanske är det bara tiden och pausen som behövs, för avig tänker jag allt fortsätta vara.

Men i en bagarstuga mitt i skogen omgiven av hundar och lagom omaka vänner – där är livet ändå ganska enkelt.

19 december 2018

12 december 2018

Goda grannar

Kanske är det klimatförändringarna, men oavsett så fortsätter året att bjuda på märkliga väder. Hösten har passerat – vi är nu inne i december och julen står för dörren – i stort sett torr och varm. Några frostiga dagar har vi sett, några frostiga nätter, men plusgraderna håller vintern stången. Nu har det fallit en del regn, och faktiskt några flingor snö, som förvandlat trädgården till lera och vägarna till mjuk sås – men isen som normalt ligger tjock vid den här tiden lyser med sin frånvaro. Barmarkssäsongen som började så sent får ändå sin kompensation nu då vi kan köra under en tid vi normalt får en månads ofrivillig vila.

Regnen som nu börjat falla får vattendrag och dammar att sakta fyllas, men det är ännu långt undan välfyllt. Här i regionen ligger grundvattnet rejält under sin normala nivå, och frågan är om det någonsin kommer återställas då det krävs riktigt ordentliga mängder nederbörd för att fylla på depåerna. Vattenbristen knackar ivrigt på dörren och vi har bara att vänta och se om och när vi drabbas.

Träningen med slaskisarna går vidare. De är alldeles fantastiska och jag funderar på om det är jag som gjort någonting rätt eller om jag bara haft tur som fått till mig ett gäng med naturbegåvningar. De är i stort tysta och lugna i starten, väntar när jag säger åt dem att stanna och travar på så friskt mil efter mil. Alla sex som är med i spannet nu kan gå i led med den äran, och några av dem är riktigt lovande kommandoledare. Runt åtta mil i veckan blir det för dem just nu – mina små stjärnor.




Men det är inte bara klimatet som förändras – förändringens vindar blåser också över Stenringen i stort som smått.

Av alla hundar jag träffat är nog Eivi den som genomgått den radikalaste personlighetsförändringen under sin mognad. När hon kom till mig hade hon en skärpa som jag befarade skulle växa på sig och leda till problem när hon blev äldre – problem med följden omplacering då flockens harmoni alltid kommer i första hand. Men jag har nog aldrig haft så fel om en hund – någonsin. En sommar och hon är en helt ny individ, en alldeles fantastisk individ. Lugn, harmonisk, skrider i det närmaste majestätiskt fram med högburet huvud – självsäker. Energin finns kvar, buset som spritter i benen, men hon har utvecklats till en hund som sprider lugn omkring sig. Alldeles fantastiskt – och ganska häpnadsväckande.

Förändringens vindar har svept iväg Larsson till Funäsdalen. Numera rullar han sig i snö, springer bredvid skotern och åker på skidturer med sin nya musse som jobbar där halva året och på Svalbard den andra halvan. Ett liv som passar honom perfekt – lite småpensionerad med livet fyllt av äventyr. Han saknas stort här hemma, men då han hamnade lite mitt emellan i limbo var han mitt alltid gnagande dåliga samvete. Nu kan jag andas ut – för trots att han lämnat ett stort hål gläds jag åt att han får det liv han förtjänar och jag inte riktigt kunde leverera.

Gunnar har virvlat iväg till grannen i Flymyra som var tvungen att ta bort sin schäfer i somras. De stortrivs ihop – det är bara han och gubben. Alltid med, aldrig ensam, går på promenader och träffar folk. Och han har en grön boll där också – måste ha en grön boll.

Blondie går nu återigen i träning – grundträning. Efter ett och ett halvt år är äntligen hennes värden normala och veterinären tror inte att det lilla blåsljud man kan höra på hjärtat ska var något att yvas över. Så. Nu grundtränas hon för att om ett par månader åter kunna kliva in i slaskisspannet där hon saknas. Och som hon springer – månader av konvalescens ska ut ur benen, kilometer väg återigen tas i besittning. Lyckan är stor hos oss båda.

I Flymyra försvinner gris efter gris ur hagen då Mia bestämt sig för att göra sig av med samtliga då de tar alltför mycket av hennes tid och energi. Jag kan förstå henne – det finns ett märkligt motstånd hos grisarna som gör dem tungarbetade. Fåren blir kvar – grundflocken, lammen ska iväg på ett eller annat sätt. Fåren är lätta att arbeta med och på många sätt ger de mer energi än de tar – precis som hundarna.




För egen del har jag förts med vindarna ut till bagarstugan som numera är mitt hem. Bagarstugan – denna fantastiska timmerbostad som jag egentligen alltid velat bo i och om man nu ska bo mitt i skogen utan elektricitet och indraget vatten kan man väl lika gärna göra det ordentligt i en timmerstuga från artonhundratal. Dessutom har jag liksom kommit ännu lite närmare hundarna och ytterligare lite längre ut i skogen.

Men så är det också det där att Mia och jag inte är riktigt bokompatibla – hon vill ha många saker överallt, jag vill ha få på utvalda platser. Och givetvis står min flytt för något annat också. Med tiden har vårt förhållande sipprat ut till nära vänskap – en vänskap som inte riktigt tål trampande på varandras tår dagarna i ända. Numera lever vi våra liv på varsitt håll som goda grannar – låter vänskapen frodas. För en god granne och nära vän kan jag behöva här mitt i skogen i civilisationens utkant.