29 februari 2016

Veta sin plats

Vi har haft lite vårkänning här i Uppsala – nätterna har varit kalla men om dagarna har solen värmt gott på kinderna, fått vårbäckar att så smått börja porla och lockat fram vårsång ur småfåglars strupar. Snön i dal och skog har satt sig i en tunn men hård skare som egentligen är alldeles ypperlig att skida på, men helt obromsbar med en bunt glada hundar framför sig i spåret – skulle varit ett bra underlag att släppa lös kickbiken på om det inte vore för de stora områden med blankis som täcker våra dragvägar. Nu hade det passat med det där fyrhjuliga fordonet – hamnar nog högt på önskelistan till nästa säsong. Kan också tyckas att ett sånt vore mer avpassat till ett sexspann … kan tyckas …






Det har med andra ord inte blivit något draget den senaste veckan, den vecka som gått sen lilla Tilda flyttade hem till oss, utan vi har istället utnyttjat de vackra soldagarna till långa vandringar i dal och skog, bus och lek i våra närbelägna hägn och mycket utrymme för att lära känna varandra. Hon har verkligen valt tiden för sin ankomst väl – Bessa har kört igång ett sedvanligt tyst löp, Tekla löper bevisligen, Pixi är på gång och då hänger väl Loppan på hon också. Naturligtvis har allt detta fått igång Tilda för första gången – passar liksom på att växa till sig samtidigt som hon nu bytt familj och hemort. Lägligt. Lika bra att löpa linan ut. Och en ganska stökig situation med ny flock och familj har hamnat mitt i en hormonstorm. Larsson, som tyckt att den extra uppmärksamhet och lekfullhet som riktats mot honom under en tid varit rätt så trevlig, börjar bli ganska utsatt för tjejernas närmanden och väljer just nu alltsomoftast att gömma sig på balkongen eller på den fredade zonen bakom en stol under ett bord.

Men hon tar det väl, det lilla yrvädret. Verkar trivas bra med oss och att ha flocken runt sig om dagarna – alltid glad, förutom då hon trasslat in sig i linorna när hon blivit lite sådär extra yster och fått unghundsloppor i pälsen, ivrig och precis så energisk man kan förvänta sig att en ung sibbe ska vara. Dessutom en riktig godisgris med huvudet på skaft som tar till sig ny kunskap snabbt som ögat – och vill. Kan kanske börja träna såna där roliga tokigheter jag gjorde med Buffa, som att öppna skåp och lådor, spela basket, städa, apportera olika föremål efter namn – hon lär inte vara lika smart som Buffa som var den intelligentaste hund jag träffat, men ligger nog inte långt efter. Min magkänsla hade rätt – hon kommer tillföra flocken precis det jag önskar.






En flock som, om jag ska vara ärlig, just nu är ganska jobbig – hur trevliga de än är och hur mycket jag än älskar de små liven, måste jag säga att de är ett rent elände att vistas med just nu. Hormoner ploppar och fyller deras huvuden med smet och det ska luktas ... suktas ... till förbannelse. Runt runt yr de efter jakt på den bästa mest spännande fläcken som hägrar på andra sidan vartenda hörn, och alla hundar som passerar är en potentiell avelshane. En promenad med mina fyra är just nu ... hmm ... tålamodsprövande.

Men jag vet att det blir bättre och är så glad över flocken vi har – den harmoniska samling individer som låtit Tilda komma in så lätt och smidigt, till och med Pixi har redan setts ligga rumpa mot rumpa med henne i puffen … Pixi som annars tar veckovis på sig för att låta någon komma oss inpå livet … och Loppan som trots allt kan vara ganska skarp under sitt pajaseri … och bossiga Tekla som anser att världen är hennes. Inte den enklaste samlingen hundar att kliva in hos. Om de alla varit som Larsson och Bessa – Larsson som bara rycker på axlarna och går på med sitt, och Bessa som bara är snäll – hade det ju inte varit några konstigheter, men som de andra – inte så självklart. De sköter det bra, även om Tekla delat ut ett och annat nyp, och Tilda sköter sin bit genom att prata och lyssna ordentligt, vara lagom envis och sprida glädje omkring sig.






Den här gången har det inte skett så stora förändringar i flocken. Varje individ har sin plats, sin roll, och har inte direkt varit tvungen att maka på sig för att det kommit in en ny. Annars blir det ju ofta så. Det är Tekla som flyttats upp från minstingpositionen, men eftersom hon aspirerat på ledarrollen sen i princip dag ett, en roll som är vakant och ingen av de andra verkar intresserad av, är det bara som ytterligare ett steg mot hennes livsmål. Det verkar också som att det blir ytterligare ett syskonpar i Tekla och Tilda – sen tidigare är ju Pixi och Loppan som systrar, på gott och ont, och när de två träffas ute efter att inte setts på en stund är det ren oförställd glädje och de har bara ögon för varandra. Givetvis har det gruffats en del – ljudliga och synliga förklaringar vad som gäller i vår familj och flock, var gränser går och hur man ska bete sig – men det har i stort gått osedvanligt smidigt.






Det är lustigt hur hundarnas attityd förändras så fort de inser att den där nya individen faktiskt ska följa med hem – och herre min je … stanna. När vi hämtade hem Tilda ville jag se lite hur hon agerade med andra hundar, så vi åkte till den enda inhägnaden på rimligt avstånd – en tennisplan. Där fick hon först spralla med Larsson, som ju är en hundsäker kille, och sedan också med Tekla – festligt med ny bekant sa de. Men att hon sen skulle åka med oss i bilen – nej, så festlig var hon nog inte, och det surades en del i bak så lilla Tilda fick åka i fram med mig, hela vägen med sitt huvud i mitt knä. Väl hemma mötte oss Bessa och Loppan med glädje – trevligt med ny bekant sa de. Tills de insåg att hon skulle stanna över natten. Mycket blängande sen den närmaste dagen när alla insåg att Tilda var kvar för att stanna.

Och de kan vara så ogina – allt är upptaget … liggplatser, vattenskålar, leksaker … Tekla samlar ihop alla bollar runt sig … och naturligtvis måste man alltid stå i vägen i alla dörröppningar precis när den nya ska gå igenom.






Det är allt skillnad på hur man ska agera när en annan hund antingen är en bekant eller en varaktig del av livet, oavsett hur trevlig den andra hunden är, men Tilda har som sagt snabbt fallit in i allas hjärtan med sitt avväpnande sätt – och hittat sig en plats i flocken. Hennes nya.

21 februari 2016

Praktikanten

Vi har fått oss en ny medlem i familjen – en ny medlem i flocken. En Tilda. Hon hette egentligen Samantha men det blev ju Sammi som kort och på något sätt blev det Tammi ganska snart som helt naturligt blev Tilda. Och Tilda fastnade, så Tilda är det. Passar henne bra.






Tilda är nu ganska precis nio månader – en blandras Siberian Husky/Alaskan Malamute som mest känns som en ganska typisk Sibbe. Har saknat det där sen Buffa lämnade oss – det där spralliga, grävandet, det snabba huvudet – och jag tror att Tilda kommer tillföra precis det jag önskar till flocken – kvickhet, glädje, sprall och klipska bus. Hon är en livsglad och lättsam tjej, mjuk, bra på språket och hon möter världen med öppen famn – och har en egen vilja och en envishet av guds nåde. Såklart. Precis som hon ska.

Hon kommer till oss från en familj som älskat henne högt men som inte känt att de kunnat ge henne det hon behöver – hon har växt upp i en varm famn på landsbygden och bär inget bagage att hantera. Lite understimulerad, lite ouppfostrad, lite miljöträning att ta hand om ... inga stora saker.






Det var ju inte alls meningen att vi skulle bli med en hund till, men när jag såg henne på bild fick jag en så vansinnigt bra magkänsla som tvingade mig att agera och när jag sen väl träffade henne fanns samma känsla kvar – och ja, då var det ju beseglat. Det kan ju tyckas märkligt att en sån typ som jag agerar så, men i det stora hela så lever jag mitt liv utan att lyssna på logik utan väljer att följa min magkänsla som jag litar blint på. Och den här lilla tjejen ger mig bara en god känsla och kommer fylla ett viktigt rum i flocken. Den lilla Tilda.

De andra tar det i stort med ro. Lite sura miner, lite gruffande, en hel del bus och en massa funderingar. Det är ganska intressant att studera hur flocken och flockmedlemmarna väljer att agera när det det dyker upp någon ny som ska stanna. Det är så intressant, och det händer så mycket så det är värt ett eget blogginlägg, vilket kommer komma i dagarna.






Här i Uppsala töar nu snön bort igen efter den lilla korta bonussnön vi förärats. Tilda är inte inkörd än och det hade ju varit roligt att börja träna henne på skidor, men det blir alltså som vanligt apostlahästarna som får sköta den första inkörningen. Hon kommer nog sköta det med glans – det är mycket ligga på i selen framåt redan nu ...

17 februari 2016

Han har inte en aning

Det är löpetider här i flocken. Ingenting kroppsligen synligt än så länge, men det börjar visa sig i deras beteenden – och det verkar som att alla tjejerna ska till nu i hyfsat samlad tropp och inte en efter en som senast. Var ett elände då – ett särdeles utdraget löpande som bara malde på. De har sina egenheter, tjejerna, som liksom eskalerar i dessa tider, och jag tror att jag föredrar egenheterna på en gång och inte utdraget över ett halvår.






Bessa, som trots sin ålder är en ganska busig tant, ska busa mest jämt – drar igång de andra för att få till lite kamp och stoj – och hennes i allmänhet ganska stillsamma promenader där det ska luktas länge och noga på fläckar, blir om möjligt ännu stillsammare. Finns liksom ingen ände på hur intressant en kissfläck kan vara. Det här är ändå en ganska trevlig tid jämfört med vad som händer sen, under månaderna efter löpet, då hon bara ska ligga och boa in sig i bästa bädden och i det närmaste få liggsår.

Pixi blir lite extra nipprig, lite extra vaktande. Mycket som är skumt just nu. Hundar, människor, märkliga ljud – bråda dagar att hålla reda på flock och omvärld. Och det kan vara så rysligt svårt att hitta precis den rätta platsen att kissa på – det går ju inte att bara släppa ifrån sig hur lättvindigt som helst, det måste planeras noga. Mycket noga. Och den där lite snabba kissrundan innan sängen kan bli lång. Väldigt lång.






Loppan loppar. Mycket pajas med myror i byxorna. Som en studsboll – överallt … hela tiden. Känslorna svallar långt över alla bräddar, tar över hela livet och man får vara väldigt tydlig när man pratar med henne för att komma fram genom stormen som rasar i hennes huvud. Till skillnad från Bessa och Pixi som tar sig tid – lång tid som sagt – vid varje spännande fläck i snön, far Loppan så fort hon kan mellan alla hon kan sniffa rätt på.

Tekla har knäck i öronen. Det är inte så intressant med lukterna – inte så mycket annat än att ta sig framåt så fort som möjligt som är intressant, förutom andra hundar då. Men den där hörseln – den där obefintliga hörseln. Unghund. Kola i öronen. Unghund i förlöp. Fudge som ett extra lager på kolan. Man måste butta till henne lite varje gång man ska tilltala henne, och varje gång tittar hon upp lika förvånat undrande över vad man gör där. Har varit en välsignelse med kramsnön i det senaste då jag kunnat göra små snöbollar som jag kunna kasta på hennes rumpa för att påkalla hennes uppmärksamhet på håll.




  

Det de alla har gemensamt är att de gärna uppmärksammar Larsson lite extra. Vill gärna busa med honom mer än vanligt. Springer fram och tacklar honom lite snyggt med en sån där klassisk bredsidestackling. Följer efter honom när han går och lägger sig på sin plats under bordet och försöker få honom att komma fram.

Han verkar tycka att uppmärksamheten är ganska trevlig. Verkar trivas rätt bra med allt buset och tokerierna, att vara i centrum av händelserna – men jag tittar bara medlidande på honom och skakar lätt på huvudet … du har inte en aning vad som väntar dig killen, du har inte en aning …






Vintern dök plötsligt upp igen med snö, kyla och ystra hundar. Skidorna plockades fram direkt och vi gav oss ut så fort vi fick chansen – ganska tunt lager snö, ganska blött … väldigt blött på Fäbomyren … och ganska tunga spår, men så rysligt härligt att få komma ut igen. Som en bonuschans. Och så har vi också förärats med några riktigt härligt kyliga soldagar, med vårsol på kinderna när vi sprätt fram i spåren. Livet är bra härligt …

13 februari 2016

Tjugofem igen

Häromnatten hade jag en mardröm. Jag drömde att jag var tjugofem igen – att de senaste tjugofem åren vispats undan och jag var tillbaka i min ungdom. Det var hemskt. Rentav traumatiskt. Det var en ren lättnad att vakna upp i mitt riktiga jag, även om känslan hängde kvar ett tag innan jag hamnade rätt i tiden.

Jag är så glad att denna period i mitt liv passerat, att jag undkommit med liv och hälsa i behåll – med huvudet på plats utan alltför stora blessyrer. En besvärlig tid det där. Så mycket som surrar. Jobbigt att vara ung. Och jag hade ju kunnat hamna varsomhelst hursomhelst.

Men jag hamnade här tjugofem år senare med livet på topp och i min bästa form någonsin. Bara en sån sak.






Tänkte på det här när jag varit på Steven Wilsons konsert häromdagen – vilken skillnad de där tjugofem åren gjort. Att jag nu kan lämna en himmelsk upplevelse framförd av ett geni omgiven av gudabenådade musiker, komma hem till min dator för att sätta mig en stund och pilla med mitt eget ljuderi och bara känna att jag inte har något att bevisa – att det är okej det jag gör och landa i att jag inte måste vara bäst, att jag inte måste bryta ny mark och skapa episka stycken. För tjugofem år sedan hade den där himmelska känslan blandats med insikten om mina egna tillkortakommanden och känslan av meningslöshet att traggla teknik när jag aldrig skulle kunna bli lika bra hur jag än övade.

För tjugofem år sedan skulle jag inte bara kunnat skriva lite tankar här och där, ge mig i kast med en bok som kanske någon är intresserad av – även om jag också nu tycker att jag har något att säga. Nej, för tjugofem år sedan kunde jag inte ge mig ut på en skrivprojektsresa om tanken inte var att den skulle utmynna i den stora romanen som välte kiosker och uppmärksammades i spalterna.

För tjugofem år sedan skulle jag tävlat och brottats med världen, nu kan jag bara känna att jag inte behöver bevisa något för någon annan än mig själv och att det bästa motståndet, den största utmaningen, är jag själv.

För tjugofem år sedan skulle jag tyckt det varit ganska genant att drutta på änden om jag skidat efter hundar, eller som idag missa lite i en kurva och nästan åka rätt ner i ån – vilken syn det hade varit ... haha. Numera kan jag känna att jag gör ett ganska bra jobb trots allt som tar mig runt så pass med tanke på den ynka träningen – att jag inget har att bevisa för någon annan än mig själv.






Nej, det handlar inte om stagnation, liknöjdhet, att sätta sig till ro. Det handlar inte om att inte utvecklas. Varje dag är en utveckling, varje dag har något att erbjuda som får mig att växa, varje dag har något att lära – men jag måste inte längre söka jämförelser på utsidan av mig själv, måste inte vara bäst gentemot någon annan, måste inte ha andra runtom som utmanar. Vad det handlar om är att jag vet vem jag är och ungefär hur jag fungerar, att jag vet någotsånär vart jag är på väg någonstans och har ett hum om vägen dit, att jag inte behöver tävla med någon annan än mig själv – som är en nog så god utmaning att ge sig i kast med.

Jag har som sagt inget att bevisa för någon annan än mig själv ...

10 februari 2016

Jag har sett ljuset ...

... både bildligt och bokstavligt. Blev bländad av strålkastarna och det fenomenala uppträdandet igår på konserten med Steven Wilson och vidhängande orkester – en i det närmaste religiös upplevelse som bjöd på allt från sin bästa sida ... fantastiskt ljud ... väl avvägt ljus och vackra filmer på fonden ... musik felfritt genomförd av spelglada och skickliga musiker ... ett väl sammansatt set på sådär en två timmar och fyrtiofem minuter. Ja, helt enkelt så nära himmelriket man kan komma som ateistisk musikfantast. Och med på konserten var mina närmaste och käraste - Mia, och Vincent som lämnat Karlstad några dagar för att umgås med familj, djur och Steven Wilson. Kan inte bli bättre.

Hundarna fick klara sig hemma själv för en kväll – en kväll som blev extra lång eftersom konserten försenades två timmar efter ett lastbilshaveri på vägen från Oslo. Vår väntan var mer än värd sitt pris, och hundarna hade skött sig utmärkt här hemma i tystnaden – duktiga hundarna.

Jag är fortfarande upprymd efter den makalösa upplevelsen igår kväll. Är ju en ganska luttrad konsertbesökare, men den här var den bästa någonsin, och jag är så glad att jag fått vara med om detta. Fått med mig det här ögonblicket i livet som aldrig kommer åter – den här lilla punkten i tillvaron.

Vår lilla tid med snö har här i Uppsala varit som en punkt i tillvaron – en särdeles kort vinter på två veckor som vi glatt utnyttjat till skidåkning. Nu har allt regnat bort och kvar är bara mängder med lera och en å som aldrig varit så bred och strid. Vi halkar nu runt med kicken och drar in mängder med jord i lägenheten – men som ett litet minne av den ystra snötiden har jag satt ihop en liten skidåkningskavalkad med glada och vackra bilder inklusive diverse vurpor. Håll till godo – är nog ett år kvar till nästa snösäsong.



3 februari 2016

Nytt och läst i bokhyllan | Ulf Danielsson: Mörkret vid tidens ände




















Ulf Danielsson | Mörkret vid tidens ände


När jag studerade Idéhistoria vid Stockholms Universitet hade vi under antikmomentet en lektor, docent eller vad han nu var som lärare. En ganska träig man, men jösses vilka roliga föreläsningar han gav. Han var liksom sådär naturligt roligförmodligen oplanerat, men det fick oss alla att hålla oss vakna och väckte definitivt ett intresse. Höjdpunkten tror jag var när han föreläste om det antika Egypten och gick fram och tillbaka stelt på sniskan, för att liksom efterlikna hur människor avbildades i bildkonsten vid den tiden – utan att själv dra det minsta på smilbanden.

Ulf Danielsson är professor i Teoretisk Fysik vid Uppsala Universitet – min hemstad – och han är sådär naturligt rolig. Ur ett egentligen ganska träigt ämne lyckas han luska fram guldkornen och värka ut små underfundiga lustigheter som får smilbanden att röra på sig och intresset att vara på topp. Det kombinerat med en fantastisk förmåga att uttrycka sig i skrift, ger synnerligen läsvärda böcker för alla som har något slags intresse av att lära sig mer om de delar av fysiken som rör de mer universella nivåerna.

Mörkret vid tidens ände är den tredje publikationen han skriver för en mer lekmannamässig läsekrets. Av de tidigare två har jag läst Stjärnor och äpplen som faller – en grundläggande och filosofisk bok som är full av lustiga historiska fakta, små anekdoter om forskare och en överblick av kunskapsutvecklingen – och till skillnad från denna är Mörkret vid tiden ände mer specifikt inriktad på att försöka förklara hur kunskapsläget ser ut idag inom kosmologin och den teoretiska fysiken. Och detta kunskapsläge hamnar i funderingar kring mörk materia och energi. Knepiga saker.

Man kan säga att denna bok i det stora hela är uppdelad i två – del ett förklarar vilka partiklar, energier och krafter man idag räknar med och hur dessa samverkar med varandra, del två fortsätter diskussion och funderingar utifrån del ett och filosoferar kring hur universum är uppbyggt med avstamp i de teorier som idag är i svang. Den här uppdelningen är kanske nödvändig för att läsaren ska ha ett fundament att stå på när tankarna svävar iväg, men den första delen blir väldigt teoretisk – om än lättsam – och det är först i andra delen som UDs litterära förmåga visar sig till fullo och de lättsamma lustigheterna dyker upp.

Men har man ett visst intresse för rymdfysik så är alltid Ulf Danielsson ett säkert val som inte lämnar en besviken.

Att ta hand om kroppen ... eller inte

De senaste dagarna har Mia häcklat mig hårt för vurpan häromsistens. Hon brukar häckla mig när jag gör mig illa. Det började den här gången liksom direkt när jag kommit hem och det stora häcklet var då att jag trots min blåslagna kropp fortsatt min planerade runda – som då hade någon mil kvar. Precis som vurpan för en tid sen när jag knappt kunde hålla i styret eftersom min tumme var mer eller mindre obrukbar. Då kortade jag ner rundan, men jag var ju liksom ändå tvungen att ta mig hem. Vad fick jag – häcklande. Ännu mer sen dagen efter båda dessa incidenter, då jag prompt skulle ge mig ut igen – tummen tejpade jag och mina revben har jag bara fått stå ut med.

Jag intalar mig att hon häcklar mig av kärlek.

Men det är sån jag är – jag har väldigt svårt att inte avsluta något jag påbörjat och har jag tänkt mig en runda så tar det emot att avbryta den i förtid. Om det inte handlar om hundarnas väl och ve. Mitt eget – nja. Jag fick en liten insikt när jag låg i badet häromdagen – ett riktigt hett bad är som ett sånt där indianskt röktält där tankarna bara får fritt spelrum och kan bubbla hur som helst – fick en insikt att det för min egen del också handlar om att jag vägrar besegras av min kropp. Där gav jag ju Mia vatten på hennes häckelkvarn, när jag nämnde det för henne.

Vi har så jäkla bräckliga kroppar, som bryts och svullnar och går sönder. En riktigt idiotisk konstruktion. Hur tänkte evolutionen där egentligen. Vi borde vara lite stadigare så vi kan göra allt det där vi vill utan att riskera liv och lem. Så jag tror att det är så med mig – jag vill göra allt det där jag vill med ett visst mått av kalkylerad risk, och jag vägrar att låta min kropps tillkortakommanden sätta stopp. Får jag ont är det bara att ta sig förbi det och köra på. Och servera häcklet som på silverfat. Mia går fortfarande på om nyckelbenet – men hon gör det av kärlek och omsorg, det tror jag allt.






Vi följer en serie på SVTs "Vetenskapens Värld" just nu – en serie på tre delar om fostrets utveckling och den sköra balansgången som leder fram till födseln. Det är ju verkligen en rätt märklig företeelse och det är så mycket som kan gå fel. Känns som ett gigantiskt lotteri – som ett kvantmekaniskt pussel som kan flippa över åt vilket håll som helst närsomhelst.

Mia och jag pratade redan tidigt om att vi ville försöka yngla av oss – kanske alldeles för tidigt i mångas ögon, men för oss har allt varit väldigt självklart redan från första början ... herregud, vi blev ju i princip sambos från dag ett. Hursom. Vi pratade om det, men nu blir det inte så – våra kroppar sätter stopp. Nu till våren opererar Mia bort sin livmoder för att hon förhoppningsvis ska kunna få leva ett smärtfritt omedicinerat liv, och utan livmoder inga barn.






Vi har pratat mycket om det här, Mia och jag. Om valen. Om olika möjligheter. Men till slut har vi ändat i beslutet att ge upp planer på barn och istället prioritera livet – eller Mia har ändat i beslutet med mitt fulla stöd. Livet är så mycket mer, även om det verkar som om de flesta tycker beslutet att välja bort möjligheten till barn är detsamma som en dödsdom – för oss är det istället en möjlighet att börja leva fullt ut tillsammans.

Och jag måste ändå säga att det för mig är en viss lättnad att inte välja barnalivet. Jag har ju sen tidigare en son. Frisk. En god människa. Smart, redig. Och ju längre tiden går desto mer känner jag att jag bara lyckats få högvinsten i barnlotteriet – insikter om hur bräckligt det är, hur mycket som kan gå fel, alla mina år inom vård och omsorg, arbete med kognitivt och fysiskt handikappade, mina år inom psykiatrin ... allt detta har säkert färgat mig, men jag ser det hela som ett enda stort lotteri, och nu när besluten är tagna så känner jag bara ... lättnad.

Och att den jag älskar kan få leva sitt liv som hon vill – det är sannerligen den högsta vinsten av alla.

Nytt i skivhyllan | Januari 2016














Our Oceans | Our Oceans

Our Oceans består av medlemmar som tidigare spelat i olika band i den något märkliga fusionjazzmetalscenen som har sitt ursprung i Florida – en scen som visserligen har sina poänger men som ganska snabbt tömt ut sina möjligheter att tillföra något nytt till både fusionjazzen och metallen.

På detta sitt debutalbum har dock Our Oceans helt lämnat metallen bakom sig. Ut ur högtalarna strömmar istället en ambient postrock med fusionatmosfär – det är som att höra en rockigare Allan Holdsworth anno albumet Roadgames ... svävande gitarrer, en vägg av ljud, mjuka melodier som slingrar sig kring själen och får mig att flyta iväg i drömmar. Det är underbart vackert och sätter verkligen ribban för årets album.

Synd bara att det ska vara sånär stört omöjligt att få tag på en skiva att man istället hänvisas till nedladdning. Stör ju en sån kille som mig.
















Intronaut | The Direction Of Last Things

Fem album in i produktionen fortsätter Intronaut att utforska sina musikaliska gränser och möjligheterna att sätta samman de vitt skilda influenserna till en helhet. Och de har sannerligen ett eget språk som de på något sätt lyckas mejsla ut och foga samman.

Det är en ganska märklig upplevelse att lyssna på Intronaut. Det som i förstone vid en övergripande lyssning kan verka som raka rör och fullt ös, visar sig vid en lite noggrannare bestå av en mängd små intrikata melodiska finesser – deras version av wall-of-sound utgörs av vad som närmast kan beskrivas som att varje instrument spelar en egen låt, men på något sätt ändå håller de andra i handen. Det rör sig. Det bubblar och fräser.

På något sätt ger mig The Direction Of Last Things känslan av saligen insomnade Jane´s Addiction – det är något med ljudbilden och drivet – men sludgeådran är intakt, och jazzen poppar fram som gubben i lådan ivrigt påhejad av knorret från den bandlösa basen. Och stundtals är det manglande tungt. Melodiskt är TDOLT lite enklare än tidigare produktioner mer rak 4/4-takt och fler riffbetonade melodier som utgör grunden – men Intronaut står fortfarande långt fram på barrikaderna som en av fanbärarna för den progressiva metallen.

















Steven Wilson | 4 1/2

Jag har egentligen aldrig varit någon vinnare när det gäller lotterier, och än värre var det när jag var barn – inte ens vinst-varje-gång-lotterierna gav något annat än sämsta vinsten ... oftast någon liten plastfigur, ett luktsudd eller något annat trams. Jag kompenserar dessa uteblivna vinster i barndomen med att köpa skivor där Steven Wilson ingår på något sätt – det är som vinst-varje-gång ... men högvinst.

SW sätter idag ramarna för hur modern progressiv rock ska låta. Oavsett under vilket namnPorcupine Tree, No-Man, Blackfield för att nämna några – visar han vägen och resten av musikvärlden följer efter. Under de senaste åren har han satsat på en friare linje där han under eget namn öst ur sig musikaliska idéer, vilket under 2015 resulterade i hans fjärde album – det alldeles briljanta Hand.Cannot.Erase

Den senaste skivan, 4 1/2, som nu spelas i mina lurar, är en EP endast bestående av sex låtar en liten mumsbit mellan album fyra och fem, en liten aptitretare, därav namnet. Och vilken aptitretare det är ... som vanligt en högvinst. De sex låtarna är sessioner från inspelningen av det förra albumet som antingen inte platsade eller var övningssessioner för att bandet skulle spela ihop sig – de nya stycken och omarbetningar eller utvecklingar av gamla. Och som vanligt – lysande. Mannen är sannerligen ett geni. Vi kan verkligen skatta oss lyckliga att han inte tog den pianolärare han hade i sin ungdom på orden och slutade drömma om ett liv som musiker.

1 februari 2016

Backa bandet

Det är inte alltid rosenrött och söta små moln. Ibland kan det vara rätt hårt, bokstavligen, och göra ganska ont – det är inte en helt riskfri hobby det där med hundkörning. Efter den här dagen är det enda rosenröda delar av min kropp och mina läppar.

Skidsäsongen, den synnerligen korta, tog ju ett abrupt slut och vips var det barmark igen, så de senaste dagarna har jag varit ute och luftat kickbiken tillsammans med gänget – så också idag. Det var jag och hela fembunten i ett trevligt snöfall på lätt frusen mark. Mycket trevligt. Tills en bunt rådjur bestämde att de skulle utöva strömhopp över vägen en yttebyttebit framför oss på den sämst valda sektionen av vår runda. Hundarna satte efter vilda av glädje med lerkakor i öronen, och jag klamrade mig fast så gott det gick – tills det tog tvärstopp. Det slutade hursomhelst med att jag landade med bröstkorgen på styrets kortände, hävdes över densamma, planterade ansiktet snyggt i backen, trasslade in benen i kicken och släpades med ett tiotal meter – sen stannade hundarna. Undrade nog varför jag låg där och sprattlade.

Gick inte så illa som det kan låta – styret träffade höger sida i brösthöjd och svullnaden får mig nu att se sådär gymtränad ut, ett eller par revben är brutna eller har sprickor – har varit med förr så jag vet hur det känns utan läkarutlåtande, mina sen tidigare ganska illa åtgångna tummar värker lite extra och jag har hyfsat ordentliga fläskläppar. Kunde varit värre. Mycket värre. Och det var ju höger sida den här gången, inte vänster som vanligt – ombyte förnöjer – men för första gången har jag börjat överväga om det inte skulle vara värt att ha en fullfacehjälm.







Men händelsen har i alla fall fått mig att reflektera lite. För det första borde jag inte gett mig ut med alla idag – borde vänt hem och lämnat några hundar när jag märkte hur stökigt det var. Och den där stökigheten ...

Larsson är ju en alldeles fenomenal kille – drar alltid, jobbar på, lyssnar så bra på mina kommandon och kommunicerar så tydligt med mig. Jag lägger väldigt mycket tillit till honom, att han ska fungera ordentligt, lyssna, vara sitt föriga jag – han är lite förutsättningen för att jag ska kunna framföra de stora spannen med kickbike. Men under den senaste månaden har han gradvis tappat lite av förigheten i takt med att Tekla blir unghundigare och unghundigare. Det är mycket kan själv just nu i den unga fröken, mycket vill annat än vi andra – och Larsson blir väldigt störd i sitt av det där, tappar lite av kontakten med mig och hänger på i Teklas yrande. Och Loppan är ju som Loppan är om än i mildare form – hon har ju faktiskt växt på sig fantastiskt mycket. Men de i kombination, Tekla och Loppan, i sina ... hmm ... ystraste dagar blir lite som att försöka surfa på en tornado – Larsson tappar huvudet helt och den stadiga stommen i spannet är som bortblåst, och en situation som dagens blir med ens farlig.



En ung Tekla säger hej


Den vanliga Larsson lyssnar när jag whooar för att dämpa farten, den vanliga Larsson stannar när jag säger till, den vanliga Larsson sätter inte efter vilt om jag stoppar honom – den vanliga Larsson är en klar spannledare som de andra lyssnar till, och med en vanlig Larsson hade dagens händelse inte blivit någonting. Men den vanliga Larsson klarar inte riktigt av att stå emot virvelvindarna när de yr omkring honom just nu.

Så det blir till att backa bandet en smula. Inte köra storspann på ett tag, utan bara på sin höjd Larsson tillsammans med Tekla och Pixi. Köra Larsson ensam. Jobba på att få tillbaka hans huvud och kommandoförigheten, jobba på att få tillbaka vår kommunikation som den en gång varit – jobba tillbaka Larsson som den fantastiska stomme i spannet han egentligen är.

Ja, imorgon backar vi tillbaka bandet och börjar grundträningen igen ...