26 juni 2016

Äventyr 2016 | Hållnäskusten

Hållnäshalvön ligger mig varmt om hjärtat och för varje gång jag återkommer växer mina känslor för denna plats. Jag har ju tidigare skrivit om mitt smultronställe Kapplasse, ett av flera naturreservat på halvön, men hela bygden gör mig lycklig där det stillsamt glesbefolkat breder ut sig med små kluster av hus mellan skog, betesmark och åker – som ett bondesverige där tiden stannat av för en stund. Över hela trakten löper stora breda stenmurar, för vad ska man annars göra av all denna sten som översållar markerna om inte nyttja dem i inhägnader – bättre än att lägga på hög. Påminner en hel del om södra delarna av Gotland. Ja, Hållnäshalvön börjar komma oss så in på livet att vi faktiskt pratar om att flytta dit.





Den här gången packade vi ihop oss hela klanen för att besöka ytterligare ett naturreservat på halvön – Hållnäskusten. Ett ganska stort reservat som skiljer sig en del från det vilda och karga Kapplasse. Här blir områdets kraftiga landhöjning väldigt markant då kusten till stora delar är flack och består av storblockig morän och sten i varierande storlek. Tydligen så låg alltihop hundra meter djupare efter istidens härjningar och landhöjningen ligger idag på cirka sex millimeter per år – ett landskap i ständig förändring där nya uddar och öar bildas, havsvikar snörps av till laguner, laguner blir till sjöar och mossar. Och utanför alltihop det öppna havet med obruten horisont.





Marken här är kalkrik, så om man är botaniskt intresserad kan man glädjas åt frodig växtlighet och i synnerhet en mängd orkidéer. Dessutom trivs tydligen den sällsynta Gölgrodan i de grunda avsnörpta sjöarna – och, som det skulle visa sig, myggen.

Vår plan var att vi skulle starta i den norra delen av reservatet, vid Rödhäll, för att vandra neråt längs kusten ut till en liten halvö där vi skulle övernatta. En plan som vi strax var tvungna att överge, för det var i det närmaste omöjligt att ta sig fram på ett någotsånär smidigt sätt längs en strand som i stort bestod av ett hav stenbumlingar i varierande storlek från någon decimeter till metern, endast korta sträckor bruten av frodiga strandängar. Väldigt vackert, väldigt vilt och väl värd ett besök, men kombinationen av underlag, hundar ystra av att vara ute alla tillsammans, lite ystrare unghundar och packning på ryggen, ledde i stort mest till gråt och tandagnisslan – och inte var det lättare i skogens stiglösa storblocksmyller. Vi vände åter mot utgångspunkten så fort vi kom fram till en av de få genomkorsande skogsvägarna – gick längs väg och stig konstaterande att det varit en alltför svår uppgift för oss att vandra i sån terräng.






Rödhäll är ett stort område bestående av rödlätt urberg som flackt och slätslipat rullar ut i havet. Där på toppen, i skogsbrynet, slog vi läger och fick genomlida en av de mest myggtäta nätter vi någonsin upplevt.





Dagen efter tog vi lång tid på oss om morgonen. Flyttade ner mot stranden där vi åt vår frukost, badade och småfilosoferande latade oss innan vi for iväg till Hållnäshalvöns södra ände och naturreservatet Bondskäret – som visade sig ha tältningsförbud. Lite besvikna återvände vi så till Hållnäskusten, men reservatets södra ände den här gången – till Örnstenen och en av halvöns högsta punkter där man kan se havet majestätiskt breda ut sig som ett salsgolv under fötterna. Vägen dit går genom en lågt belägen urskog med i det närmaste tropisk grönska som omfamnar från alla håll. Vi lämnade skogen, passerade utsikten, kom fram till en alldeles underbar plats som genast föll in i våra hjärtan – längst ut på udden i total avskildhet, böljande klippor ut mot öppet hav, på sidorna strandängar och grunda vikar.




 
 



Om kvällen satt vi där på klipporna med solnedgång som speglade sig i det blanka havet, och kvällen blev natt och natten midsommar – en midsommarmorgon på ett nytt smultronställe på min älskade Hållnäshalvö.





Att välja väg, del II

Häromdagen var jag lite odefinierbart irriterad. Hade jobbat två nätter och sovit mina timmar på dagen efter att ha matat och umgåtts en stund med hundarna, sen mot kvällningen gått upp igen för middag och en stunds hundsamvaro innan andra nattens pass. Lite irriterat. Väl på jobbet insåg jag vad det var – det var helt fel plats. Helt fel att vara på jobbet när skogarna fanns därute och bara väntade – det var där jag skulle vara, det är där jag hör hemma.

Det här blir bara starkare och starkare för varje år – längtan ut i tystnaden, till äventyren och upptäckandet – och nu känns det som att det eskalerar när jag har privilegiet att få omge mig med det bästa sällskap man kan tänka sig. Håller på att bli en helt nerdekad skogsjunkie som får abstinens utan grandoft och mossa mellan tårna.




Har liksom gjort en omvänd karriär. Från ett ganska framgångsrikt värv som illustratör och grafisk formgivare på designbyråer, tidningar och som egen, med jobbresor till Hongkong och Kuala Lumpur och storstadspuls i vardagen, till att arbeta så lite det bara går för att ha tid över till det som räknas – hundarna, familjen, naturen, mitt personliga växande utan annan måttstock än mig själv. Och det är gott, det är riktigt gott – men beroendeframkallande. Skogsjunkie.

Ibland kan jag tänka att det ju är synd att jag inte gjort allt detta tidigare, att jag inte hamnat där jag är förlängesedan, att det är lite dumt att det ska ha tagit ett halvt liv att riktigt bli sig själv – men så inser jag att jag inte skulle vara mig själv om allt som tidigare gjorts vore ogjort, om allt som hänt inte hänt. Kanske inte en helt rät linje, en lite urblekt röd tråd kan tyckas, en hel del slump och plötsliga krumsprång, men lik förbaskat grunden för den jag är och det jag gör. Ångrar inte en sekund, för utan de sekunderna hade jag inte haft allt det fantastiska som är mitt liv – ett liv som verkar leda mot ännu mer skog och allt mindre jobb.

21 juni 2016

Att välja väg

Jag förlitar mig ganska mycket på Larsson. Att han ska lyssna på vad jag säger hyfsat ordentligt – definitivt ordentligt när jag verkligen menar allvar, inte alltid så ordentligt om det är något vi kan ta upp till diskussion. Han vet skillnaden.

Just nu stökas det till lite i hans liv med de ystra unghundarna vinande kring öronen, men normalt sett är han en kommandosäker och stadig kille som med pondus tar sig genom livet – och det är därför jag lägger min tillit till honom. För jag vet att de andra följer hans exempel och gör som Larsson gör. Får jag honom att ta sig förbi störningar som katter och vilt, får jag förbi resten av troppen utan större problem. Får jag honom att säkert följa mina riktningsanvisningar, följer de andra. Han är lite av nyckeln som måste passa för att vårt liv ska vara riktigt smidigt.




Larsson har en egenskap som är alldeles anmärkningsvärd – han bygger upp mentala kartor och känner igen sig på platser som om han hade en egen inbyggd GPS, en liten orienterare där i huvudet som bläddrar i kartor och tar upp kompassriktningar. Det är många gånger nu som jag bara stått och gapat i förundran över den hundens lokalsinne och hans förmåga att hitta. När vi är ute på vift låter jag honom gå i topp och leda oss rätt – ibland tar han paus och låter någon annan gå först, men för det mesta strosar han på där framme med oss andra i släptåg och jag kan nästan svära på att han nu också lärt sig att följa ledmarkeringarna som är målade runt träd och stolpar.




Vi har ett kommando som jag gissar att vi är ganska ensamma om – "Larsson bestämmer". Det är inte "Larsson" i kommandot som är det intressanta, utan det är "bestämmer". "Larsson bestämmer" innebär att det är han som får välja väg när vi kommer fram till en korsning eller vägförgrening. För det mesta är han fullständigt på det klara vilket håll han ska välja och styr sina steg ditåt tydligt och distinkt, och de andra följer, ibland är han lite osäker och måste fundera – tittar än hit och än dit innan han väljer och sätter av i den riktningen. Det verkar faktiskt också som att kommandot får de andra att vara mer alerta på hans beslut.

Jag är oftast mer eller mindre säker på vilka val han kommer göra, och de flesta innebär att vi leds in på stigar och vägar som leder så långt bort som möjligt, men ibland hamnar vi på platser jag inte kunnat ana men som Larsson tydligt haft som mål. Ja, det här är nog det bästa kommandot vi har – "Larsson bestämmer" – och vi njuter båda när han sträcker på sig lite extra då han själv får välja.

20 juni 2016

Hundraårsjubileum

Häromdagen fyllde Mia år och då slog det mig – med årets överståndna och kommande födelsedagar så landar familjens samlade ålder på hundra år. Vi har harvat på i ett sekel och det känns ju lite högtidligt på något vis – om vi vore kungligheter skulle vi låta trycka jubileumsfrimärken och givetvis är ett jubileumsmynt ett måste. Och porslinsservis med familjemotiv. Men som den pöbel vi är nöjer jag mig helt enkelt med att glatt utropa ett jubileumsår för oss, där resten av året ska gå i jubileets tecken. Hurra för oss här i klanen Ågren-Wallin!




Jag har alltid sagt att grundprincipen för oss ska vara att alla ska med – oavsett vad det är vi sysslar med ska alla ha möjligheten att vara med och ingen lämnas hemma. Valet finns givetvis att välja bort, men vill man ska man. Vill den långsammaste hunden med ut på en dragrunda, så får vi andra anpassa oss efter den. Ska vi ut och vandra ska alla kunna följa med. Mängden hundar här hos oss styrs ju givetvis av det här.

Det här visste jag ju när jag hade tre hundar som partners på utfärder, och jag sade då att det nog får vara gränsen – en fjärde blir nog knepigt. Men så dök då den fantastiska lilla Tilda upp, och … ja, hon ska såklart med hon också. Och det går ju bra, oväntat bra om än lite unghundsystert emellanåt – men känslan att få dela mina äventyr med den bästa av flockar är verkligen obeskrivlig, och det blir bara bättre ju fler de är.




När jag nu kom hem efter vår senaste lilla tur så kom jag på mig själv med att helt omedvetet planera för ytterligare en medlem i flocken. Det går så bra att gå med fyra, det ger mig så mycket, så visst finns det plats för en till. När unghundarna växt till sig finns det en plats ledig. När jag vet vilken typ av individ vi behöver, vilken roll som behöver fyllas – ja, då kan jag gott ha fem framför mig i linan.

För det är trots allt mina bästa vänner jag har med mig där i skogarna. När jag nu ser på det kan jag inte tänka mig att vara utan en enda av dem och ett äventyr utan mitt lilla gäng, med kanske bara en eller två, blir så vansinnigt mycket mindre värt. Så. Eftersom det är mer än hanterligt att gå med fyra, finns det faktiskt plats för en till som ytterligare kan förhöja upplevelsen av våra små äventyr. Ytterligare en bästa vän i livet.


17 juni 2016

Bantningskur

Vi bantar här hemma. Visserligen inte helt frivilligt och målmedvetet, men bantar gör vi – går sakta men säkert ner i vikt och blir smalare och smalare. Hund som människa.

Mia genomförde för någon vecka sen sin andra operation den här våren – den operation som avlägsnade hennes äggstockar för att den märkliga cancern inte skulle näras ytterligare av östrogen, en cancer som för övrigt inte verkar ha ynglat av sig i metastaser och vi håller nu tummarna för att den inte gör så framöver. Det var en lättare operation än den förra och hon var på benen betydligt kvickare den här gången, självklart lite öm och sliten, men på benen. Och en bit lättviktigare – sammantaget med det som knipsades senast blir det nog en hel del som nu försvunnit. Som bantats. Och som extra bonus klev hon raskt in i klimakteriets vallningsvärld vilket kanske lättar något litet det också med vätskan som försvinner.




För egen del leder vandringssäsongen ofelbart till att min kropp tunnas ut bit för bit. En vanlig dag rör jag mig visserligen makalöst mycket med hundarna – det blir faktiskt ungefär åtta timmar per dag om jag gör ett snabbt överslag – men under våra vandringar är det dessutom med tillägg av terrängens knepigheter, kontinuiteten och packningens tyngd. Och att det är så förbaskat svårt att få i sig tillräckligt med kalorier under vandringarna – dels på grund av att matlusten, åtminstone min, minskar, och dels på grund av att det är svårt att få med sig de mängder som skulle behövas. Jag ligger hela tiden på ett ganska kraftigt minus när det gäller kaloriintag när vi är ute i fält – får i mig kanske en tredjedel av mitt behov – och som ett brev på posten rasar allt överflöd och lite till från min kropp. Bantar. Blir slim.

Så också hundarna, och då i synnerhet de ystra unghundarna Tekla och Tilda, Humle och Dumle, som, även om nu Tekla verkar ha lärt sig att spara på krutet en del, gör av med kopiösa mängder energi och efter en veckas vandring kommer ut magra som stickor – de ligger redan på dubbel portion av vår friluftsmat, men får nog utöka till tredubbel i fortsättningen och kommer nog trots det ligga på minus. Larsson och Pixi går ner de också men inte på långa vägar så mycket som de unga små. Bantar. Blir smärta. En bantning som kompenseras med enorma portioner mat i perioderna mellan vandringsäventyren, men alla som har erfarenhet av glada polarhundar i ung ålder vet hur svårt det kan vara att hulla på dem.




Det är egentligen rätt märkligt det där, men draget drar inte ens i närheten så mycket energi som vandringarna, vilket då kan tyda på att det är en synnerligen effektiv träning. Inför förra dragsäsongen konstaterade jag också att både jag och hundarna var i bättre form än någonsin tidigare, och då hade vi vandrat en del under sommaren – nu i år kommer det nog bli betydligt mycket mer, och vi kan då kanske se fram emot en lika bra start på kommande dragsäsong. 

Men inte bara fysiken var på topp förra året, också själen mådde bra hos oss alla efter att vi fått gotta oss i äventyr – de hänger tätt samman de två, kroppen och själen. Och hur trevligt det än är att vara ute med spannet på dragturerna blir det med tiden lite enahanda, vilket tydligt kunde märkas på hundarnas energinivå nu i slutet av förra dragsäsongen. Kommande säsong får vi se till att leta efter lite nya platser att köra på, för det muntrar upp, och vi har dessutom nyss införskaffat ett trevligt åkdon vilket kommer göra att vi kan köra hela sexspannet med oss båda på släp – en strippad ATV som jag kommer ställa iordning nu under sommaren.




Hur det nu än är med draget kan jag i alla fall konstatera att vandringarna och äventyren tar en allt större plats i vår tillvaro och håller på att utvecklas till den viktigaste aktiviteten för oss – den syssla som ger oss mest på alla plan – och vår toppsäsong ändras då från höst/vinter/vår till vår/sommar/höst. Ja, se där. Vi får väl helt enkelt banta oss vidare genom livet.

15 juni 2016

Äventyr 2016 | Upplandsleden Etapp 8 och lite till

Alla äventyr måste inte sträcka sig över veckor eller månader, innebära att skida till nordpolen eller ta det vita, gröna och blå bandet i ett svep. Nej, ett äventyr kan också var litet – en dag på en spännande plats, att sova ute, vandra på okända stigar. Det kan till och med kännas som ett äventyr att ta alla sex hundar ner på byn för att äta glass.

Vi gjorde just ett sånt – ett litet äventyr – jag och de mina. En liten tripp över två dagar och en natt, ungefär tjugofem kilometer på Upplandsledens åttonde etapp, genom naturreservat och åter på skogsbilvägar.




Vi började vår lilla tur vid etappstarten i Bennebol Bruk, en liten välbevarad bruksort mitt i skogen – strax innan man anländer Bennebol från Knutbyhållet passerar man bruksorten Vällnora vilken också är väl värd ett besök. Resterna efter en industriell storhetstid reser sig stolta där mitt i ingenstans, men vi lämnade dem strax bakom oss för att via skogsvägar, hyggen, stilla sjöar, blockstensterräng och hällmark ta oss igenom en del av Uppland. Regnet hade precis missat oss, men marken var ännu våt och luften en aning klarare.





Målet för dagen var Pansarudden – ett bitvis alldeles underbart och vilt naturreservat som sträcker sig inåt land från sjön Vällen. Vi kom in i reservatet från dess östra ände och möttes av myrar och gammelskog som fått växa fritt sen de dagar då milorna låg tätt i dessa delar av landet. En bit in i vildmarken var det så dags för oss att lämna Upplandsleden för att fortsätta mot reservatets västra ände och sjön. Det finns en parkering där en slinga utgår och vi valde att ta den norra delen ut mot dagens stopp – själva udden.





Där ute på udden slog vi så läger för natten. Det var stilla och tyst – och osannolikt mycket knott. Sådär mycket att varje tugga av middagen garanterat innehöll minst ett tjog av flygfäna. Det plaskade en del i vattnet av fiskar som snappade i ytan, men ugglorna som tydligen ska finnas i mängder här ute var uppenbarligen sysselsatta på annat håll. Och så slumrade vi in – sov hårt genom hela ljusa natten.





Jag har varit där på udden en gång tidigare – då det var lika mycket knott – så jag visste vad som väntade oss när vi tog den södra delen av slingan tillbaka till parkeringen. En alldeles underbar och säregen plats som jag definitivt rekommenderar alla att någon gång besöka. Man passerar genom ett stort blockstensområde, där stigen vindlar som i en labyrint mellan stenarna. Om man stannar till och tittar ner i något hål mellan blocken syns vattnet skvalpa runt där nere. Man får passa sina steg, för hålen är rätt djupa – något Larsson fick lära sig förra gången vi var där, när han trillade ner i ett hål och bara huvudet stack upp. Luften är fuktig och tät och en tjock grönska breder ut sig i myrmarkerna kring den vindlande stigen. Bräken, skvattram och ängsull. Det ger en i det närmaste urtida känsla och man förväntar sig nästan att en Velociraptor ska sticka fram sitt huvud ur snåren. Makalöst vackert.






Idag var himlen klar och solen stekte oss där vi fortsatte vår färd tillbaka till Bennebol – det blåste dock svalkande. På vägen ner gjorde vi en avstickare till naturreservatet Ekdalen, som verkar vara ett trevligt reservat, men i princip ogenomträngligt – till nöje för djur och växtliv, men synd för oss som bara fick glutta lite från utsidan. På samma sätt tittade vi in i reservatet Dammen vilket ligger precis invid Bennebol Bruk – en gång i tiden med reglerad vattennivå använt som vattenmagasin och för slåtter. Den sista lilla avstickaren innan hemfärd blev några kilometer i reservatet Hästhagen-Kilholmen – ett vilt område med storblockig morän och nere vid Vällnorens strand fuktig mangroveliknande växtlighet starkt doftande av ramslök. Och uppenbarligen med en ansenlig stam av vildsvin om hundarna talar sanning.




8 juni 2016

Äventyr 2016 | Malingsbo-Kloten

Malingsbo-Kloten är ett gigantiskt naturreservat i hjärtat av Bergslagen, till största del beläget i Dalarna. Riktigt hur reservatsföreskrifterna ser ut vet jag inte, men det bedrivs ett ganska flitigt skogsbruk inom gränserna – vissa delar har utökat skydd och utgör egna reservat. Många vatten har inplanterad ädelfisk och det fritidsfiskas ivrigt i sjö, tjärn och å. Området genomkorsas även av ett flertal vandringsleder, korta som långa – Malingsbo-Klotenleden, Bergslagsleden, Bruksleden, Europaled 1 för att nämna några. Ett litet friluftsmecka med andra ord.

Hit styrde vi våra steg – jag och mitt fyrlinggäng – för att tillbringa några dagar i tystnaden och lägga några mil damm bakom oss. Det blev allt som allt sex dagar i nästan total avskildhet med endast korta glimtar av civilisation och åtta tungtrampade mil i högsommarvärme – och vi njöt varje sekund.




Det hela började med att Larsson bestämde sig för att börja vandringen på egen tass. Vi hade landat i Malingsbo, för att till en början ta oss runt Malingsbo-Klotenleden på fyra och en halv mil, och jag höll på att väska på hundarna när Tekla började skälla oroligt – undrande tittade jag upp för att se honom lalla sisådär tvåhundra meter bort på leden med sin packning. När jag kallade in honom såg han förvånat på mig som om han undrade vad vi gjorde där borta vid bilen eftersom vi redan börjat, men han vände om och lallade fogligt tillbaka. Jag hade glömt fästa honom i linan.

Alla hundar väskade och fästa i lina, ryggsäck på ryggen, handskar på – redo för avfärd. Larsson är ju van och luttrad och satte ett bra tempo med lite lagom lätt drag i linan, Pixi bakom mig som hon helst av allt vill, Tekla började ju naturligtvis genast tokdra och Tilda ystert sprätta ömsom så mycket hon kunde framåt ömsom så långt åt sidan det bara var möjligt.




Det visade sig snart att att det skulle bli en ganska tung vandring för oss. Den senaste veckans regn hade fått alla våta plättar att flöda över, och uppenbarligen är spänger inget man använder sig av i Malingsbo-Kloten – så alla myrar innebar att lätt sugas fast i dyn och de strida bäckarna att vada. Långa sträckor var dessutom hyggen med sönderkörda spår, ris och fälleträd – lägg därtill en bristfällig ledmarkering med mycket kartläsning och fuktig hetta. 

Men vi trampade på. Passerade den ena fantastiska platsen efter den andra och väl framme vid vårt mål för dagen – en trevlig sjö – stötte vi på ett scoutgäng som glatt ville hälsa på hundarna och undrade om vi skulle sova där med dem – jag avböjde vänligt men bestämt och vi gick till andra sidan. Till stillheten. Det här scoutgänget skulle senare visa sig vara i princip de enda människor vi skulle stöta på under vår vandring.
 





Andra dagen. Larsson låg på med sitt vanliga lätta drag, Pixi bakom eller vid min sida ibland hälsande på hos de andra där framme, Tekla raklång i linan och Tilda flaxade ystert hit och dit om inte raklång hon också. Tungtrampat även idag av samma orsaker som dagen innan med tillägg av stigande temperatur och ett landskap som konstant böljade upp och ned. Vi vandrade vattennära i princip hela dagen längs med Långvattnet – passerade några ensliga gårdar och rester från forna bruksdagar. I början av dagens etapp gick vi också om spridda skurar av scoutgänget som uppenbarligen gått upp i ottan och nu alla av oklar anledning satt mitt på leden och åt sin lunch.





När vi är ute såhär följer vi såklart ingen klocka – lägger oss när sömnen pockar på, vaknar när det är dags och ligger gärna länge och drar oss i halvslummer. Vi äter bara två gånger – frukost, som jag kan ha lite svårt att få i mig, och middag, däremellan bara tillskott av vätska i form av vatten. Hundarnas huvudsakliga mål blir på morgonen och om kvällen blir det ett lite mindre. För det mesta vandrar vi bara på, stannar till för att titta på vackra vyer, kissa, trassla ut linor – kanske någon paus på femton-tjugo minuter för att ta igen oss och fylla på med vätska – men annars bara gå på och småprata om livet, hitta en bra rytm för benen. Vilket inte alltid är så lätt med ystra unghundar.

Och när det börjar bli dags att avsluta dagsetappen – börja söka efter lämplig lägerplats med utrymme för mig och hundarna, gärna nära en vattenkälla, vilket på en plats som det här inte är något problem eftersom det bara är att dricka direkt ur vilken sjö som helst. Sen först göra klart lägret – upp med stakeout och hundarna på den, tarp till dem om de behöver, om de skulle ha några skador eller sår se över det, sen tält till mig och sovinredning. En liten stunds vila på det för att ta igen sig efter dagens mödor, småprat om dagen och så middag – först till hundarna och sen till mig.

Så också denna dag. Efter en och en halv mils mödor kastade vi ankar vid Långvattnets strand och till tonerna från min mungiga gick solen sakta ner bakom den motsatta strandens trädkronor.






Tredje dagen. Frukost – först till hundarna och sen till mig – packa ihop lägret och så iväg. Larsson stadig i fronten, Pixi i eftertropp, Tekla med lite lagom sträckt lina och Tilda ystert strävande framåt eller i vinkel rätt ut. Redan efter femhundra meter stötte vi på första hindret – en sån där gärdesgårdsstege, en brant trappa över ett hägnstängsel. Upp på toppen, hjälpa hund efter hund att först klättra upp och sen mer eller mindre hissa ner – på andra sidan hägnet var stängslet så lågt att jag istället valde att lyfta dem över en och en.

Resten av dagen blev hyfsat lättgången på fina stigar och skogsvägar. Passerade ett litet samhälle, något knöligt hygge och en hel drös med backar upp – och backar ner. Vi gick ganska rejält fel några gånger till följd av den dåliga markeringen och kartan blev flitigt läst. Och fortfarande öde, stilla och tyst.






Efter två mil kom vi tillbaka till bilen. Vi skulle nu fortsätta på Bruksleden, som har en ändpunkt i Malingsbo, men istället för att gå fem kilometer till andra sidan Malingsbosjön längs landsväg, valde vi att snabbt packa in oss i bilen, åka över till andra sidan, parkera och ta oss upp till en trevlig tjärn någon kilometer in i skogen. En tjärn där jag för övrigt för första gången blev biten av en igel när jag klampade omkring barfota i gungflyt för att hämta vatten, en igel som inte riktigt fick grepp och lossnade – men jisses vad det blödde. Kompress efter kompress och när jag till slut tänkte att det var klart och drog på mig lägerskon kunde jag efter en stund känna hur det misstänkt klafsade i den. Slutade så småningom.



 
Nästa dags morgon valde jag att, vis av igelincidenten kvällen innan, gå iväg en bit för att hämta vatten i tjärnens utlopp. När jag stod där vid strömmen och skopade upp vatten kunde jag höra hundarna stämma upp i ylande kör i lägret, och vildmarken kändes väldigt väldigt nära.


Etappen började med en fruktansvärt brant backe uppför ett av de högre bergen i grannskapet – och det satte liksom nivån för resten av dagen. Det var ännu lite varmare, det var ännu lite mer upp och ner, och det var brant – men också vackert och fridfullt. Larsson låg som vanligt lagom på i fram, Pixi bakom eller vid min sida, Tekla gick till största del med slak lina och Tilda rusade glatt fram i livet.





Bruksleden visade sig vara i princip otrampad på åtminstone denna sträckning av leden. En smal smal stig som slingrade sig fram genom knähög ljung och tätt blåbärsris – och alldeles folktom. Någon enstaka stuga i skogen, vägar som ledde ut i ingenstans – på ett sätt känner man sig ännu lite mer ensam när man kan ana att det finns andra människor där ute någonstans, men inte kan se dem. Som vålnader ur ett annat liv.

Vi kom ungefär en mil den här dagen, föll sen ihop vid sidan om vindskyddet vid Östra Skälsjöns strand. Låg så i ljungen tillsammans och bara pustade ut, slumrade till lite lätt innan sysslorna tog vid. Pixi fick strosa runt lös en stund – eller strosa och strosa, hon sprang direkt in i vindskyddet och lade sig. Ville vara inne om än bara stampat jordgolv.

Östra Skälsjön är en sån där fantastisk näringsfattig klarvattensjö där man nästan måste känna efter med handen för att förstå var vattnet tar vid, och den låg där inbjudande framför mig. Dags för dopp, dags att skölja av sig de senaste dagarnas svett och damm – tänkte jag. Men när jag satt där vid strandkanten med min kåsa och släckte törsten fick jag först syn på en igel som kom simmande mot mitt plaskande, och så ännu en, och en till – bara jag tittade ner i vattnet kunde jag nu se åtminstone tio stycken som simmade runt. När jag sedan tog och sköljde ur min tröja, kom det bara fler och fler – till slut var de åtminstone tjugo-trettio stycken som slingrade runt där i vattnet. Intressanta varelser de där iglarna, men i såna mängder känns de lite … olustiga. Det blev inget dopp.




När jag satt där och studerade dem insåg jag att jag inte vet någonting om iglar överhuvudtaget, och det som jag nu såg framför mig var en så otroligt märklig företeelse – stora iglar i mängd, stora iglar som man knappt annars ser. När vi senare var hemma igen läste jag på lite om dem.

Det finns i Sverige åtminstone tjugoåtta kända arter av igel. Av dessa är det bara en som suger blod från människa och det är den art som använts, och används, medicinskt – Blodigeln. Man är inte riktigt säker på om blodigeln är en endemisk art eller inte, men hur det nu än är med det är den sällsynt och i vilt tillstånd hotad. Om det nu var blodigel som simmade runt där framför mig i sjön hade jag ju stött på något alldeles fantastiskt – men det kan också ha varit Hästigel. De ser nästan likadana ut, men blodigeln har ryggen sex längsgående gulröda band och en ljusgrå marmorerad undersida – hästigeln å sin sida har inga band på ryggen och är ljusgrön på undersidan.

Men det visste jag inte då där jag satt på stranden. Om jag vetat det hade jag ju också kunnat se vad det var för iglar som simmade runt där nere och om jag kunnat ta mig ett dopp utan att bli åderlåten – mannen som simmar med iglar. Vad som ändå talar lite för att det var blodiglar jag såg är att de faktiskt kom tillskyndande när de kände doften från mig och min tröja. Det är så de gör – attraheras av värme och doft, och tröjan, ja, den var ju doftrik.





Nästa morgon fick jag ytterligare bevis på det jag alltid hävdat – att hundarna egentligen bara gör, eller inte gör, det de gör för att vara snälla mot oss intet ont anande människor. Buffa var ett lysande exempel på detta – hon kunde ta sig över vilket stängsel som helst, dra sig ur alla selar som ingenting, men hon stannade kvar. För att vara snäll. Och om hon någon gång tog sig över eller ur, blev hon alltid kvar i närheten istället för att försvinna – för att vara snäll. Hon gav mig alltid känslan att hon en dag skulle ställa sig upp på två ben, dra ner dragkedjan på magen och ta av sig hundkostymen, ta sin portfölj i handen, tacka för maten och tiden som varit och gå ut genom dörren.

Så denna morgon när jag mornat mig färdigt och hundarna var på det klara med att det var dags att gå upp, klev Pixi helt sonika ur sin sele och gick och lade sig i vindskyddet. På det stampade jordgolvet. Som ingenting. Hon är snäll hon som stannar på stakeouten och vaktar musse hela natten.

Dagens plan var att vi skulle ta en lite kort etapp till nästa sjö österöver, vila upp oss där för att nästa dag börja gå tillbaka till bilen. Så blev det inte. Inte alls.





Det började som gårdagen slutat – med backe upp och backe ner. Det var varmt, kvavt och åska mullrade runt omkring oss – jag fick senare veta att det just denna dag varit tjugoåtta grader i området. En bit in på etappen visade det sig att de dragit om leden så att den istället för österut genom skogen gick rätt söderut på en skogsväg. Vi började gå den nya sträckningen och hamnade längre och längre bort från vårt tilltänkta mål – till slut var vi så långt bort att jag istället ändrade vår plan till att söka oss ner till Hedströmmen som skulle ha en trevlig ledsträckning längs sin ringlande fåra. Så vi gav oss helt sonika rätt ut i skogen – med Larsson i topp som ledstjärna och jag dirigerande bakom med karta och kompass – för att ansluta till en annan av Bruksledens avstickare.

Vi träffade rätt och passerade genom Matkullens Naturreservat – ett litet reservat som egentligen bara utgörs av berget Matkullen, som sticker upp som en mossbeklädd marsipantopp mitt i landskapet. Vi gick inte upp till toppen, vilket vi förmodligen borde ha gjort – vi hade klättrat nog – men en trevlig bekantskap var det allt ändå. Därefter var vi nere i Baggådalen och landskapet plattade ut sig. Stegen kändes genast lite lättare där vi gick längs Hedströmmens strida vatten.






Sen var det dags att ändra plan igen. Min alldeles nya karta, Lantmäteriets senaste utgåva, visade sig inte vara riktigt med verkligheten överenstämmande. Den led jag trott skulle gå lite vackert längs med Hedströmmen hade kanske funnits en gång i tiden, men nu växte där bara höga snår och ogräs. Så jag såg ut en ny plats inne i Ormdalens Naturreservat – och vilken tur att vi varit tvungna att ändra våra planer under dagen. Vilken tur att dagens korta etapp på några kilometer blev till en lång etapp på en och en halv mil. Vilken tur att vi kom dit – för Ormdalsåsen visade sig vara en av de vackraste platser jag någonsin besökt. En sprickdal där bäckar ringlar i blockterrängen, mossan ligger tät över marken och bräken växer högt i klasar – trolskt och mystiskt. Om ni någonsin har vägarna förbi får ni absolut inte missa denna underbara plats.

Vi vandrade genom detta vackra landskap till vindskyddet vid Ormbuttens strand, där hundarna genast kastade sig in och lade sig – förutom Larsson som naturligtvis skulle vara lite för sig själv en bit bort i ljungen. Senare när det var läggdags valde också Tilda att gå ut – men hon lade sig under vindskyddet hon, och låg där hela natten.






Sista dagen blev mycket av en transportsträcka eftersom vi hamnat lite vid sidan om genom alla planförändringar. Började med trevlig vandring genom reservat och skog fram till Hedströmmen, sen några kilometer längs med landsväg innan vi kunde vika av för att återigen möta Bruksleden – denna gång i naturreservatet Lustigkulle-Rågåstjärn där huvudåsen Rågåsen är väldigt spektakulär och sevärd då man långa stunder går på en kam som bara är några meter bred brant stupande åt sidorna.





Efter några dammiga kilometer landade vi återigen vid bilen, där hundarna glatt hoppade in – alla förutom Pixi som tyckte att hon jobbat nog och ville bli inlyft – och lade sig att vila. Själv satt jag kvar och pratade en stund med paret i husvagnen som bjöd på kokkaffe och bulle.

Väl på väg hem förbyttes strax känslan av att det skulle bli skönt att komma hem, till längtan efter att återigen ge sig ut i skogarna. Men snart igen så, snart igen …