15 juni 2016

Äventyr 2016 | Upplandsleden Etapp 8 och lite till

Alla äventyr måste inte sträcka sig över veckor eller månader, innebära att skida till nordpolen eller ta det vita, gröna och blå bandet i ett svep. Nej, ett äventyr kan också var litet – en dag på en spännande plats, att sova ute, vandra på okända stigar. Det kan till och med kännas som ett äventyr att ta alla sex hundar ner på byn för att äta glass.

Vi gjorde just ett sånt – ett litet äventyr – jag och de mina. En liten tripp över två dagar och en natt, ungefär tjugofem kilometer på Upplandsledens åttonde etapp, genom naturreservat och åter på skogsbilvägar.




Vi började vår lilla tur vid etappstarten i Bennebol Bruk, en liten välbevarad bruksort mitt i skogen – strax innan man anländer Bennebol från Knutbyhållet passerar man bruksorten Vällnora vilken också är väl värd ett besök. Resterna efter en industriell storhetstid reser sig stolta där mitt i ingenstans, men vi lämnade dem strax bakom oss för att via skogsvägar, hyggen, stilla sjöar, blockstensterräng och hällmark ta oss igenom en del av Uppland. Regnet hade precis missat oss, men marken var ännu våt och luften en aning klarare.





Målet för dagen var Pansarudden – ett bitvis alldeles underbart och vilt naturreservat som sträcker sig inåt land från sjön Vällen. Vi kom in i reservatet från dess östra ände och möttes av myrar och gammelskog som fått växa fritt sen de dagar då milorna låg tätt i dessa delar av landet. En bit in i vildmarken var det så dags för oss att lämna Upplandsleden för att fortsätta mot reservatets västra ände och sjön. Det finns en parkering där en slinga utgår och vi valde att ta den norra delen ut mot dagens stopp – själva udden.





Där ute på udden slog vi så läger för natten. Det var stilla och tyst – och osannolikt mycket knott. Sådär mycket att varje tugga av middagen garanterat innehöll minst ett tjog av flygfäna. Det plaskade en del i vattnet av fiskar som snappade i ytan, men ugglorna som tydligen ska finnas i mängder här ute var uppenbarligen sysselsatta på annat håll. Och så slumrade vi in – sov hårt genom hela ljusa natten.





Jag har varit där på udden en gång tidigare – då det var lika mycket knott – så jag visste vad som väntade oss när vi tog den södra delen av slingan tillbaka till parkeringen. En alldeles underbar och säregen plats som jag definitivt rekommenderar alla att någon gång besöka. Man passerar genom ett stort blockstensområde, där stigen vindlar som i en labyrint mellan stenarna. Om man stannar till och tittar ner i något hål mellan blocken syns vattnet skvalpa runt där nere. Man får passa sina steg, för hålen är rätt djupa – något Larsson fick lära sig förra gången vi var där, när han trillade ner i ett hål och bara huvudet stack upp. Luften är fuktig och tät och en tjock grönska breder ut sig i myrmarkerna kring den vindlande stigen. Bräken, skvattram och ängsull. Det ger en i det närmaste urtida känsla och man förväntar sig nästan att en Velociraptor ska sticka fram sitt huvud ur snåren. Makalöst vackert.






Idag var himlen klar och solen stekte oss där vi fortsatte vår färd tillbaka till Bennebol – det blåste dock svalkande. På vägen ner gjorde vi en avstickare till naturreservatet Ekdalen, som verkar vara ett trevligt reservat, men i princip ogenomträngligt – till nöje för djur och växtliv, men synd för oss som bara fick glutta lite från utsidan. På samma sätt tittade vi in i reservatet Dammen vilket ligger precis invid Bennebol Bruk – en gång i tiden med reglerad vattennivå använt som vattenmagasin och för slåtter. Den sista lilla avstickaren innan hemfärd blev några kilometer i reservatet Hästhagen-Kilholmen – ett vilt område med storblockig morän och nere vid Vällnorens strand fuktig mangroveliknande växtlighet starkt doftande av ramslök. Och uppenbarligen med en ansenlig stam av vildsvin om hundarna talar sanning.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar