29 januari 2017

Flocken

Det känns som vår nu. Den senaste veckan har fått igång vårkänslorna då den bjudit på solsken och några plusgrader om dagarna. Det har droppat från hålen i våra hängrännor och småfåglarna kvittrat lite klarare med ljusa stämmor. Snön täcker fortsatt marken, ett hårt täcke skare som bär oss om vi går försiktigt, men på isarna är det blankt och snöfritt – och bäcken i dalen vårporlar stilla på sin väg mot Flymyra. Åter vilar skidorna för att istället ersättas av scootern. Det blev några åk, men den här vintern känns om möjligt ännu kortare än den förra – kanhända är det till att bli såhär i fortsättningen.

Jag och hundarna hade en veckas vinterkollo då Mia reste bort – varvade jobb på gården med festliga aktiviteter som skidåkning på Stordammen och resa till det stora hägnet i Rosersberg. Alla inpackade i bil och hundsläp på äventyr i vardagen. Men nu är hon åter hemma med en valp i bagaget – en liten samojedkille som heter Levi efter gubben. Stenringengubben.





Levi kommer till en flock som är något decimerad. Tekla fick ju lämna oss tidigare i höstas och lever nu högt älskad i en fantastisk familj – Loppan flyttade ifrån oss på prov för någon vecka sedan då hon inte riktigt klarar av att leva i en flock som är så stor och växande. Svåra beslut har det varit att låta dem gå, men ibland måste man ta sig förbi sina känslovallar och faktiskt se att vissa individer mår så mycket bättre av att befinna sig i ett annat sammanhang – en flytt som också gagnar flocken. Den decimerade, men alldeles underbara, flocken vars medlemmar verkar ha ett oändligt stort rum i sina hjärtan. Vi har här något ytterst värdefullt som vi måste vårda väl – en kultur som öppnar sin famn för nya individer, och precis så gott som Selma och Gunnar blivit behandlade, behandlar de Levi som kommit ny. Underbart att se.





Vi började den här säsongen med förnyad kraft och nytänd gnista i detta draghundsmecka som utgör Stenringen med omnejd – började säsongen med sex hundar, två har fått flytta och tre kommit till, och så står vi nu med sju hundar vid halvsäsong. Och även om den blivit synnerligen rumphuggen, dragsäsongen, så har vi fått mycket med oss. Lärt oss att om vi verkligen vill lägga lite extra krut på draget och de där riktigt långa äventyren så krävs det fler hundar – eftersom hundar kan bli skadade, eftersom hundar kan bli sjuka. Vi har sett vilken flock vi vill ha och vilka individer som passar in, och vi har lärt oss att på samma sätt som man måste lägga sina egna känslor åt sidan när hundarna blir äldre eller sjuka så finns det också tillfällen när vissa individer inte riktigt passar in utan får det bättre i ett annat sammanhang och att man då måste våga släppa taget. Vi har fått tillfälle att skynda långsamt och bygga upp stadgan hos individerna i mindre spann – och inse att våra nyfunna vägar finns kvar till kommande säsonger.





Så nu är de sju i flocken. Det är det gamla gardet med Bessa och Larsson, Pixi som växt otroligt och numera enkelt släpper i nykomlingarna i flock och hjärta, Tilda som fortsatt vaknar upp lycklig varje morgon och är vår underbara pajas. Sen är det de nya. Selma som kan vara den bästa hund jag träffat, snäll och lyhörd, en naturbegåvning i draget som redan går i led och förhoppningsvis blir den som axlar ledarrollen efter Larsson. Gunnar som övar flitigt på att vara den vakthund han ska bli men fortfarande står med ett ben i valpvärlden. Och så den lilla Levi som bara klivit in i flocken och funnit sig sin egen plats – en härlig och energisk liten krabat med stor personlighet och en väl utvecklad kroppskontroll.




Framöver tänker sig Mia återuppta sin avel av Samojed – en verksamhet som legat stilla under lång tid, men med tillförsel av några lovande valpar åter kan ta fart. Själv så lägger jag min hundönskelista åt sidan – en lista som mest består av hundar av det lite knepigare slaget, som Jindo Dog och en uppsjö obskyra japaner – för att helt koncentrera mig på Alaskan Husky som jag kommit att älska. Hundar som avlas enbart på mentalitet och prestation, som fungerar bra i flock och vet hur man hanterar en sele – som har lite samma spritt i sina ben som jag har. Och därute väntar fortfarande de stora äventyren på oss – gamla flockmedlemmar som nya.

20 januari 2017

Puttra i en Porsche och plötsligt köra Ferrari

Januarikylan slog plötsligt till med kraft. Under några dagar var det rejält kallt och huset fick sitt första ordentliga test – och visserligen fick kaminen jobba på, men kylan stannade på rätt sida väggen. Uppenbarligen ett rejält hus som tål sina vintrar och med lite justeringar kan det bara bli bättre – bygga klart rummen på andra våningen och isolera, sätta upp innerfönster, täta. Små saker som kommer göra underverk. Känns skönt att veta inför framtiden.

Vårt vedförråd har dock sinat snabbare än vi tänkt. Kanske har vi varit lite för frikostiga med värmen, kanske eldat under stunder vi inte behövt – sinar gör det oavsett. Köpeveden är på väg att ta slut, och vårt eget som vi sågat upp naggas ordentligt. Men vi har fortfarande kvar att såga upp. Ganska mycket. Och ladan är full med spillvirke som kan eldas. Vi reder oss nog – men numera är vi lite mer restriktiva med eldandet, och vi har härdats en del så vi behöver inte samma värme omkring oss längre. Märkligt ändå hur man anpassar sig.




Det är så mycket att lära sig, så mycket att hantera – nya rutiner, nya ställningstaganden och problem. Ett helt annat sätt att leva som skiljer sig totalt från det vi varit vana vid och det är klart det tar sin tid att komma på hur det ska se ut och fungera – livet här på Stenringen utan moderna bekvämligheter. Och ibland måste vi tänka alldeles helt om för att en väg vi stakat visar sig vara på tok för knepig eller helt oframkomlig. Som nu senast ladugården som vid närmare inspektion har visat sig vara mycket mer gisten än vi trott och faktiskt inte är något att bygga vidare på – så den får gå rivningsvägen. Spara det timmer som är fint till framtida projekt och resten får bli brännved, rensa ytan för att kunna bygga något annat vi behöver – som kanske ett växthus och plats för hönsen.

Ja, det var rejält kallt en period men det blev naturligtvis varmare igen. Och kallare. Temperaturen pendlar fram och tillbaka mellan vinterkyla och nolla. Ett snötäcke ligger i alla fall stadigt kvar och har bildat en botten som faktiskt är åkbar med skidor på skogsvägarna där det inte trafikeras alltför mycket. De större vägarna har en botten av is med lite kringstrött grus på som gnisslar illa under belagen. Men det faller lite snö då och då som bygger upp ett lager också på dessa vägar, så kanske kan vi till att skida där också snart. Turligt nog låter de snön ligga om det inte kommer alltför mycket och grus används bara om det blir riktigt illa isigt.




Nu har också sjöarna frusit och inbjuder till skidåkning på ett tunt lager puder. Vi har ett stort sjösystem här i grannskapet – egentligen ett system av anlagda dammar som delvis är sammanbundna med kanaler. På den tiden när bruket i Österby var igång som bäst gick det inte bara åt en herrans massa skog – också vatten behövdes i mängd. Man anlade då stora dammar – stora som små sjöar – i slättlandskapet och förband dem med kanaler för att vattnet från samtliga skulle passera bruket. De här sjöarna är i stort väldigt grunda med ett medeldjup runt två tre meter. Vår egen lilla sjö, Rastsjön, utgör den sydliga änden i detta system, och i princip skulle vi kunna ta oss till Uppsala från den – från damm till damm via kanalerna och till slut ut på Fyrisån via Dannemorasjön. Om nu inte kanalerna i dessa tider hade vuxit igen med hög tät vass – ett öde som sakta men säkert också håller på att drabba sjöarna.




Några skidturer har vi lyckats få till ändå – och hoppas på mer. Larsson och Tilda får med sig Bessa ibland ut i skog eller på damm. Pixi har börjat läka ordentligt och får äntligen röra sig lite mer aktivt. Hennes säsong är helt satt på undantag, det är lugn upptrappning och försiktig träning som kommer gälla för henne nu och framöver, men några korta turer har hon fått göra tillsammans med Selma som alltså nu tränar tillsammans med de övrig. Och som jag trodde behövdes ingen introduktion alls – bara på med selen och iväg, inte en blick bakåt, målmedvetet framåt. 

Selma har fått springa tillsammans med Larsson och Tilda – och Pixi. Hon far fram där i spåret som om hon aldrig gjort annat och har till och med gått i singelled utan problem. En extremt duktig och lyhörd tjej som ger mig förhoppningen att jag hittat ytterligare en ledarhund vid sidan av Larsson. Ja, det är som att ha åkt Porsche och känt sig berusad av farten och plötsligt få ratta en Ferrari – det är såhär det ska vara.

8 januari 2017

Ödegårdar

Nyår passerade stillsamt på Stenringen med bara några avlägsna raketsmällar, knappt hörbara genom skogarna. Själv satt jag med raketer vinande om knutarna på jobbet i Uppsala och längtade hem till gård och hundar – som alltid när jag är ifrån dem.

Dagarna innan hade ett mildväder svept in över Uppland och årets sista timmar bjöd på temperaturer som en normal svensk midsommar. Den lilla rest snö som ännu låg kvar töade bort och lyckligtvis all is som täckt våra vägar. Sen kom minusgraderna åter och med dem lite vitt puder över landskapet – perfekt underlag för barmarksdrag och skimrande vackert i vintersolen. Och så fortsatte snön falla för att åter lägga Stenringen med omnejd under ett tjockt bolster – kanske tätt nog för en skidtur, men än så länge är det scootern som rastats.




Tilda är på väg att mogna till en riktigt bra draghund under ledning av Larsson – nu väntar vi bara på att Pixi ska läka ordentligt. Det har haft sina fördelar att hon varit konvalescent så jag kunnat träna Tilda enskilt med Larsson en tid, men nu får det allt räcka – snart är det dags för återbesök på Ultuna och det är bara att hålla tummarna. Och lilla Selma ska till att göra sin debut i spannet om några veckor. Ser oerhört mycket fram emot att få börja köra in henne – ska bli fantastiskt roligt. Kommer förmodligen inte stöta på några problem så som hon ligger på framåt i selen när vi är ute på längre fotturer.




Men just nu är det Larsson och Tilda som släpar på mig och scooter. Allt längre och längre distanser som leder oss vidare ut mot okända marker. Kilometer efter kilometer där det i stort bara är vi och skogen – och de där som dyker upp lite då och då. Ödegårdarna. Som tomma skal av en tid som flytt.

Gör mig ont att se dem där övergivna i förfall. Gårdar som en gång varit fulla av liv, där någon gjort sig mödan att röja sten på en plätt i skogen för att kunna odla, där djuren stått i ladugården och betat i hagen, timmer som huggits upp för hand och pusslats ihop till ett hus att bo i – drömmarna, viljan och alla timmars arbete. Nu är det alldeles tyst med inrasade tak och tapeter som flagnar. Det finns inte många i våra trakter, men de finns – gårdarna som ingen vill ha.




Det var en tid när gruvbolagen köpte upp all mark inklusive byggnader och lät dem som bodde i husen hyra av dem istället för att äga sitt eget. Hur det kom sig att folk sålde vet jag inte – kanske fick de ett erbjudande som var för bra för att förkasta, kanske var det svårt att få de små gårdarna att gå runt ekonomiskt, kanske kunde gruvbolagen expropriera mark och hus. Och varför bolagen ville äga hus och mark vet jag inte heller – kanske var det för att försäkra sig om att de skulle kunna bruka marken som de ville.

Hur det än var – mark och hus såldes, de bofasta hyrde och när sedan skogsbolagen köpte markerna av gruvbolagen hade de inget intresse av att äga byggnaderna utan de såldes med en liten stump mark runtomkring. I första hand gick husen tillbaka till dem som en gång varit ägare, ibland till någon annan spekulant – och så emellanåt ville ingen köpa gården utan när de som bott där avlidit eller flyttat fick den stå där övergiven och bortglömd i förfall.

Också Stenringen hade kunnat gå ett sådant öde tillmötes om inte den förra ägaren legat på hos skogsbolaget. Nu brinner här åter en eld i husets hjärta – på andra håll är kaminen för alltid tyst.