27 februari 2017

Nytt i skivhyllan | Juli-December 2016, del 2

Både Max Cooper och Ah! Kosmos rör sig i utkanten av EDM – cirklar omkring där med en dragning åt ambient för att ibland göra ett djupdyk i hårda dansrytmer, och så ut igen någonstans mitt emellan. De flyter runt i ungefär samma sfär, men med ljudbild, ursprung och ingång som ger dem helt egna karaktärer – digitala monster som fångar in dig för någon timme på en resa ut i okända världar. Max Cooper har med Emergence (2016) gett sig på det ambitiösa projektet att i en elektronisk klangvärld försöka illustrera naturlagar och fysiska processer, deras skönhet och påverkan på oss och det universum vi lever i – ett projekt i samarbete med både matematiker, fysiker och visuella artister. Ambitiöst som sagt – en ambition som jag inte är helt säker på att jag riktigt fångar när jag reser på den musikaliska tripp som bjuds, en resa som oavsett är spännande och full av överraskningar. Det blippar och bloppar, fräser och skrapar – digitala myrstackar kring monotona grunder, ett myller av liv i en annars steril värld. Ah! Kosmos å sin sida använder sig ofta av en framträdande gitarr i ljudbilden – också när hon spelar live. På Bastards (2015) bjuder hon på en serie låtar som lutar sig tungt åt en känsla av postrockambient EDM i postrockskrud. Det är distat. Det är småskitigt. Organisk ljudbild av trummor och bas om än digital. Monotona produktioner, uppbyggda lager på lager, som fångar in dig och får den där timmen att försvinna i ingenting. Synnerligen effektivt och hörvärt.


Dansgolven och den digitala ljudbilden är långt långt borta i Kathryn Josephs musikaliska universum – här gäller det enkla och akustiska. Enkelhet som gränsar till det banala och akustiskt så till den milda grad att man kan höra hennes fingrar slå mot pianots tangenter och foten trycka på pedalerna. Jag vet inte om det stämmer, men jag kan nästan svära på att Bones You Have Thrown Me And Blood I’ve Spilled (2015) är inspelad live med en enda mikrofon i studion som tar upp sång, piano och övriga ljud – som inte bara inbegriper sporadiska instrument som ett rassligt slagverk, mullrande bas och något som påminner om sitar, utan även mänskliga ljud som prassel och fotskrap. Det är så enkelt och rakt, framfört med sån närvaro, att man får känslan av att Kathryn sitter vid pianot och sjunger i ens eget vardagsrum – små pianokreationer med viss gospelkänsla, som en Joanna Newsom med piano stället för harpa eller en enklare akustisk Björk. Risken finns att detta hennes debutalbum blir det enda, för uppenbarligen har hela inspelningsprocessen varit djupt ångestladdad för Kathryn – och om så är fallet får man vårda denna lilla pärla ömt för den är i sanning en unik och underbar skatt.


Lite lustigt är det allt att Mooryc dök upp i mitt liv med sitt album Wiped Out (2016) precis efter Max Cooper, Ah! Kosmos och Kathryn Joseph, för på något sätt hamnar han där någonstans mitt emellan – ett slags folkelectronica som står med en fot i vardera läger. Det är inte utan att tankarna går till Sufjan Stevens när man hör banjon och den akustiska gitarren på de små folkpoppärlorna, men så är det den där electronican som surrar envist som en mygga i öronen. Det är som att han med detta album tagit steget helt ut från den electronica han tidigare gjort där folkmusiken funnits med som ett tillbakadraget sidospår, och helt enkelt vänt på ljudbilden – det är folk med electronicakänsla. En ganska säregen mix som fungerar förvånansvärt bra – akustiska instrument tillsammans med samplade ljud som klockor, bilar och maskiner, vilka ofta bildar en rytmisk bas i produktionerna, och tillbakadragna syntar. Det blir nog till att lyssna noggrannare på hans tidigare utgåvor.


Lite åt samma håll som Mooryc drar Low Roar, men istället för ett ursprung i electronica ligger deras bas i tvåtusentalets postrock med enträgna nickningar åt band som Radiohead. Low Roar bildades när Ryan Karazija flyttade från Livermore, en liten ort i Californien, till Island med familj, pick och pack. Hur det kommer sig att han valde just Island av alla ställen får vi fortsätta undra över, men uppenbarligen var det en ganska besvärlig omställning med kulturella knepigheter och svårigheter att försörja familjen – och vad är då bättre än att bilda ett band för att få utlopp för alla sina funderingar och frustrationer. Och det verkar allt som att Ryan och de inhemska musikerna kommit väl överens. Två album har de hunnit med där åtminstone 0 (2014) har något väldigt isländskt i ljudbilden – karga vindpinade vidder och isländsk psykedelika där rock och electronica möts på halva vägen, toppad med akustiska instrument som gitarr, tramporgel och stråkar. Det är lågmäld melankoli som i sina bästa stunder är betagande – i sina sämsta gränsande till anonymitet.


Emma Ruth Rundle är allt annat än anonym – hon hörs ordentligt och om man skulle dåsa till en aning kommer man strax väckas upp av ett plötsligt crescendo med vrålande gitarr. Emma älskar sin gitarr. Förmodligen sover hon med den i sängen precis som jag gjorde med min basgitarr när jag spelade som mest – det bästa sättet att bygga starka relationer är att sova med det man vill relatera till vare sig det handlar om sambos, hundar eller musikinstrument. Emma har ett synnerligen gott förhållande till sin gitarr och på Marked For Death (2016) fingerspelas det försiktigt, pumpas det dovt och rytmiskt, vrålas och vrids det i distorsion – inte helt olikt en PJ Harvey anno To Bring You My Love, en PJ med rötterna i americana. Hon gör det bra, det är effektivt, det är stundtals oerhört vackert, stundtals så smärtsamt att det gör ont – och på det en välavvägd volym där också tystnaden får utrymme. Och så gitarren. Framförallt gitarren.


Grandbrothers album Dilation (2015) finns det inte någon gitarr överhuvudtaget – nej, det finns faktiskt inget annat instrument än en flygel. En flygel och en dator. Det här är så oerhört listigt att skivan vore värd att köpa även om det inte också kom ut stor musik. Två tyska killar träffas – den ene klassisk pianist, den andre synthesizerkonstruktör – och får för sig att de ska göra musik ihop. De konstruerar en elektromekanisk tingest, proppar in den i flygeln och styr den med en dator – en tingest som frambringar de mest underliga ljud från flygeln som komplement till flygelns vanliga, och stundtals liveprocessade, ljud. Ur detta skapar de två tyskarna ambient musik, som stundtals drar åt EDM, som inte låter som någonting annat – för det mesta baserat runt enkla minimalistiska melodislingorflygeln där tingesten står för rytmer och percussion. Listigt som sagt. Och synnerligen hörvärt.

24 februari 2017

Bottenskrapet

Jag arbetar som behandlingsassistent på ett boende för personer med dubbeldiagnos psykiatri/missbruk. Personer i olika stadier av sönderfall. Samhällets bottenskrap. Jag arbetar bara natt – för att det passar mig om än det stundtals kan vara lite kämpigt, för att det passar in i livet. Det här innebär att jag inte har några kollegor runt mig om kvällar och nätter, och att mina klienter för det mesta är inne på sina rum förutom en bit in på natten eller om de behöver någon form av stöd – ostörda kan vi ha ganska goda samtal och all tid finns för tankar att mogna.

Häromnatten sa en klient till mig att jag var den ende som faktiskt lyssnade och visade någon form av empati – tackade mig för att jag är den jag är. Det värmer naturligtvis. Ger en känsla av meningsfullhet till ett brödfödejobb när jag kan göra en skillnad för en person i nöd. Men så kom eftertanken – om det bara är jag som lyssnar innebär det ju att ingen annan gör det, och den goda känslan byttes ut mot skam och ilska å mina kollegors vägnar för hur ska jag kunna försvara något sådant? Men jag borde ju ha förstått det för jag vet ju hur det pratas om dem, jag vet ju hur den här gruppen behandlas och jag vet ju att det inom omsorgen ställs otroliga mängder frågor vars svar blir helt ohörda – mellan kollegor, mellan läkare och patient, mellan vårdare och klient.




Det är en extremt utsatt grupp av människor det här, helt fråntagna rätten att förfoga över sina egna liv – ja, till och med deras egna upplevelser och tankar tas ifrån dem. De sitter som i en rävsax sedan de fått en psykiatrisk diagnos, för vad de än säger hänvisas tillbaka till deras mentala status – vare sig det handlar om kroppsliga problem, känslor eller upplevelser. Allt hänförs tillbaka till att det bara sitter i huvudet, att det är hjärnspöken eller en förvanskad världsbild, och då behöver man ju inte lyssna eller ens tänka sig att det kan finnas en sanning i det som sägs. Omsorgen gör det väldigt lätt för sig som så enkelt avfärdar dessa människors känslor och upplevelser.

Och spelar det någon roll om det bara sitter i huvudet eller inte? Spelar det någon roll om kroppen håller på att gå sönder eller om det bara är en upplevelse? Spelar det någon roll om känslorna är irrationella? Jag behöver inte köpa allt som mina klienter säger, men jag kan ta lite av min tid och faktiskt lyssna på dem, ta dem på allvar och visa lite empati – för hur det än är med sanningen, så gör en kropp eller ett liv som håller på att falla samman ont vare sig den gör det på riktigt eller bara i huvudet.

21 februari 2017

Fem smutsiga små fingrar

Ibland om morgonen kan det kännas lite motigt att lämna det sköna klimatet under täckets bolster för att låta husets sexgradiga kyla omsluta kroppen – kaminen har då för länge sedan slocknat och bara murstocken kämpar vidare. Det blir så. Man sover sött och går inte upp i tid och otid för att fylla på med ved. Blir det riktigt kallt åker långkalsong och sockor på där under täcket istället. Nu händer det inte så ofta att det går så lågt som fem sex, men det händer, oftast ligger det runt tio, och om kvällarna när kaminen går brukar det ligga runt femton grader i huset – och de femton känns numera varmt, vilket ger en närmast tropisk känsla när vi kommer hem till någon som har det normala tjugo plus.

Av någon anledning är mina händer konstant lätt beströdda med ett lager sot och små brännsår. Framförallt den högra som den högerhänting jag är. Det sätter sig liksom i porerna det där sotet som blir oundvikligt när en del av vardagen består av att rensa spis och kamin – snart också skorsten eftersom vi köpt sotarutrustning för att själv kunna hålla piporna rena. Brännsåren får jag nästan skylla mig själv för eftersom jag inte alltid orkar leta upp verktyg eller skydd när jag ska öppna heta luckor eller flytta runt brinnande vedklabbar – bara man är tillräckligt snabb går det mesta, men ibland tar det lite för lång tid. Lite klantigt kan tyckas, men inte fullt så klantigt som den kamrat jag i min ungdom hade vilken på en fjällvandring jonglerade med sin yxa och tog tag i fel ände. Det var klantigt.




Den senaste tiden har bjudit på ett fantastiskt vårväder hos oss ute på Stenringen. Ett två månader för tidigt vårväder som sakta smälter isarna och gör vägarna körbara igen. Fåglarna har börjat vårsjunga och syrenerna knoppar sig lätt, men nätternas frysegrader håller ännu vårbäckarna stången. Med en så tidig vår är det nog snart dags för skogshönsen att börja spela i grannskapet.

Häromdagen när jag satt på farstubron kunde jag se en havsörn cirkla runt över gården – väldigt vackert, men lite oroande med tanke på lilla Levi som mycket väl kan knipas av en hungrig örn. Just vid detta tillfälle var både han och Larsson bortresta – en vecka med Mia på samojedträff i Furudal där de skidat och tävlat lite med den äran. Hemmavid har de körbara vägarna fått bli underlag för Pixi, Tilda och Selma som äntligen fått sträcka ut lite, med Tilda i led – inte riktigt kommandoledare än så länge, men som hon tar i och stretar på. Gunnar har fått stanna hemma på gården för att träna på sina gårdshundssysslor när vi varit borta.




Våra tankar kretsar just nu kring djurhållning och marktillgång. Vi har åter tagit kontakt med Bergvik kring den mark de visat sig villiga att sälja av till oss, men vi har dessutom lämnat förslag om att få köpa till ytterligare en hektar i anslutning till denna  – en plätt som tidigare varit brukad och som i skogsbrukssammanhang är ganska värdelös, men ovärderlig som åker eller bete i dessa steniga nejder. Det finns dessutom några ängar och åkerlappar i vår närhet som i dagsläget arrenderas av en äldre man boende i Morkarla – en entusiast som arrenderar dessa enbart för att hålla dem öppna och inte låta all kulturhistorisk mark försvinna till skogsbruket – men han orkar inte riktigt längre och vill gärna överlåta dessa till oss, så vi ska kontakta skogsbolaget om att överta detta arrende. Vi skulle med dessa få två tre hektar till att förfoga. Ganska många hektar sammanlagt – möjlighet till ganska många djur.




Och det är ju det där med djuren. Vi har börjat prata om att skaffa oss en häst – kanske en nordsvensk – istället för en traktor. Till att bruka jorden och sköta skogen, och med vagn ta oss runt i närområdet istället för att använda bil. Vår målsättning är i grund och botten att vara så miljövänliga som möjligt, och då passar det bra med en brukshäst. Och bin är ju en självklar del i en gård som ska bära sig själv. Men de andra djuren, de där som orsakar mina moraliska kval – grisarna, fåren och getterna – de är fortfarande ett problem för mig, för hur vi än vänder och vrider på det så står vi fortfarande där med uppfödning för slakt som alternativ om vi ska få ekonomi i det.

En period trodde jag mig ha accepterat detta faktum, men så en dag i bilen hem från jobbet drabbades jag av samma ångest jag får när någon av hundarna, egna eller andras, ska avlivas – tanken på att skicka iväg grisen till slakt gav mig i det närmaste panik. Så jag vet inte. Vet inte alls var jag står och hur jag ska hantera det. Kanske är det bara att prova och se – klarar jag det inte får de väl vara kvar som oekonomiska fyrbenta kompisar. Som hundarna.

11 februari 2017

Nytt i skivhyllan | Juli-December 2016, del 1

Musiken tystnade för en stund helt i mitt liv. Det var när vi flyttade ut till Stenringen för att leva ett liv utan elektricitet ur två hål i väggen och andra civilicerade moderniteter. Ingen elektricitet – inget eget ljudskapande, ingen nätverk att strömma musik över, inga aktiva högtalare. Tystnad.

Räddningen kom från det lysande företaget Audio Pro i form av deras lilla bärbara och batteridrivna högtalare Addon T3 – en alldeles fenomenal tingest som klarar sig sladdlöst, dessutom med ett fantastiskt ljud som täcker fullt över hela registret och fungerar fint till all sorts musik. Bara i med iPodden och ut strömmar de ljuvaste toner. Makalöst. Hur de lyckats klämma in så mycket ljud i så liten låda är ett mysterium – min tacksamhet är stor, men jag står undrande.


Det lilla underverket landade precis i tid till släppet av The Pineapple Thief's nya album Your Wilderness (2016) där, i vanlig ordning, Bruce Soord står för all text och musik – Bruce Soord som dessutom tidigare under 2016 släppte ett lysande soloalbum. På Your Wilderness tar PT ett par steg tillbaka från sina två senaste album som i ökande grad varit publikt lättillgängliga – ett steg tillbaka till sitt ursprung i den moderna progressiva rock som till lika delar vilar på sjuttiotalets klassiska giganter som nittiotalets alternativa rockscen. Albumet tar vid där Someone Here Is Missing slutade – ett stycke omisskännlig Pineapple Thief med en underliggande melankoli i både text och musik, fint orkestrerad och arrangerad med en lysande produktion av Bruce Soord själv, en Bruce som för övrigt är flitigt anlitad som producent också av andra artister. Jag tillhör inte dem som har haft något större problem med de senaste albumens utveckling mot mittfåran, i mina öron har det varit stor musik oavsett, men när de nu kliver tillbaka ett snäpp blir det tydligt var de bäst hör hemma. En alltigenom trevlig lyssning.

 
Allt är inte nytt under solen och ibland kommer den över mig, den där saknaden av någon låt eller något album jag en gång ägt på vinyl – som sen en tid är helt ute ur mitt liv, och i synnerhet nu ... skulle vara vevgrammofon då – men inte kommit mig för att digitalisera. Under tidig höst drabbades jag av just en sådan saknad efter Neneh Cherry's Buffalo Stance och Manchild, två klart lysande låtar på hennes debutalbum Raw Like Sushi (1998) – och faktiskt, de håller än. En något daterad ljudbild, som på sin tid var nyskapande, men två dansklassiker som åldrats med behag – på en skiva som i det stora hela känns synnerligen gammal. Om det inte vore för att jag alltid köper hela album om det finns att tillgå skulle jag nog låtit resten vila i frid.


Sju år efter Raw Like Sushi släppte Opeth sitt debutalbum Orchid – en skiva hårt rotad i dödsmetall men med en progressiv ådra. Sedan dess har bandet med Mikael Åkerfelt i spetsen ständigt sökt nya vägar och varje släpp har fört oss vidare in på okänd marker. Det har gått från dödsmetall via progressiv dödsmetall till renodlad progressiv rock med fötterna hårt rotade i den progressiva rockens guldålder – sjuttiotalet. När de så nu släppte nytt under hösten – Sorceress (2016) – var naturligtvis både förväntan och nyfikenheten stor. Vad skulle de bjuda på denna gång? Svaret är – allting. Det är progrock, det är Black Sabbath och Deep Purple, det är akustiska ballader och österländska toner – ja, till och med en liten pust av dödsmetall viner förbi. Det är spretigt. Spretigt till den grad att det är svårt att hänga med och man efter första lyssningen lämnas undrande, men så efter tredje och fjärde varvet börjar den röda tråden visa sig – och det är en alldeles fantastisk resa som bjuds. Det är det här albumet som borde kommit som en brygga mellan Ghost Reveries och Heritage – albumet där metallen fortfarande skiner igenom men där den Åkerfeltska passionen för obskyra progrockare får fritt spelrum. En alldeles lysande upplevelse – med en viss sorg över att tidernas bästa growlröst helt har fått lämna över till ren och klar stämma.


Samma år som Opeth släppte sitt debutalbum Orchid såg ett album dagens ljus som för alltid skulle förändra den progressiva metallen och leda till den subgenre som kallas djent – albumet var Destroy Erase Improve och skaparna av denna milsten var umebaserade Meshuggah. Djent är numera en urvattnad genre som inte gläder många – undantaget är Meshuggah som ensamma håller fanan högt och för den framåt. Att lyssna på Meshuggah är en överväldigande upplevelse – en tyngd så man nästan tappar andan, närmast matematisk precision i de synkoperade polyrytmiska kompositionerna, extremt tekniskt krävande och underbart musikaliskt. Att se dem live är omtumlande – den massiva tyngden som vältrar över en, precisionen hos musikerna som hur komplext det än är inte sätter en ton fel. Ett nytt album från dem är som julafton – man vet hur inramningen ser ut men inte vad som finns i paketen. Så också höstens släpp The Violent Sleep Of Reason (2016) – inramningen är densamma, man vet att det är Meshuggah man lyssnar på och man kan vara säker på att matematiken sitter där den ska levererad med överjordisk precision. Men till skillnad från de senaste släppen är denna skiva inspelad live i studion helt utan överdubbningar och omtag. Det ger den, till skillnad från till exempel senaste albumet Koloss som i det närmaste blev lite tråkig i sin perfektion, en organisk känsla – en funkig metallvarelse som välter över dig där du sitter intet ont anande i soffan och som får din kropp att ofrivilligt headbanga från topp till tå. Och för den som ännu inte upplevt Meshuggah – du kan gott börja här från slutet och sen hoppa till Obzen, det blir en bra introduktion och början på en fantastisk resa.


Warszawabaserade Riverside med Mariusz Duda i spetsen albumdebuterade i början av tvåtusentalet med Out Of Myself – en samling låtar med fötterna planterade i myllan med progressiv rock och metall, en slags lättmetall tydligt influerad av band som Opeth och Tool men där också österländska tongångar fick utrymme. Mariusz själv stod för bas och sång, och just basen var märkbart välrepresenterad i ljudbilden – drivande, pumpande, melodiös och markant. Några släpp till blev det med denna formel – något förfinad, något förändrad – för att plötsligt en dag bytas ut mot något helt annat – för att bytas ut mot en ljudbild med enklare, rakare progressiv rock av ett mer klassiskt snitt, men fortsatt med Dudas bas som huvudingrediens. Parallellt med Riverside har Duda drivit ett antal sidoprojekt, där det mest namnkunniga, Lunatic Soul, utforskat mer elektroniska och ambienta ljudvärldar – fortsatt basdrivna, fortsatt med en österländsk prägel. Kanske var det dessa resor som återspeglades när Riverside släppte nytt under hösten – ett album som helt skiljer sig från deras tidigare produktion. Eye Of The Soundscape (2016) är i det stora hela elektronica med en ambient känsla och en rockig underton med diskreta gitarrer. Dubbelalbumet består både av instrumentala omarbetningar av tidigare utgivningar, liksom nyskriven instrumental musik – det förekommer också på sina ställen ordlös sång som blir en del av instrumenteringen. Man brukar ju ibland säga att summan är mer än delarna och det stämmer bra på denna utgivning – kanske inte varje sång är ett mästerverk i sig, men sammantaget bjuder dessa album på en härlig resa där man kan drömma och glömma sig för en stund.


I min samling finns vissa album som lyser klarare än andra och ofta står helt för sig själva där i massan – ett sådant är King Nine av Blueneck, ett alldeles underbart stycke musik som på ett slående sätt lyckas förena postrock med electronica. Det är ett så fantastiskt album att mitt hjärta slog några slag extra när jag under hösten insåg att de släppt nytt, The Outpost (2016) – en samling kompositioner som ju givetvis inte gjorde mig besviken. The Outpost går vidare på stigen som började trampas med King Nine
– stigen där den tidigare i det stora hela gitarrbaserade och instrumentala postrocken, exemplariskt framförd på albumet Epilogue (2012) som rullade in i samlingen samtidigt med The Outpost av bara farten, ges ytterligare en dimension med en finkänslig electronica och sång. Det är fortsatt en melankolisk grundton, det är fortsatt en sång som passar som handsken, det är fortsatt enkla melodier kring en monotoni som står i ständig förändring genom ett finurligt bruk av ljudbild, instrumentering och volymnivåer – och det är ytterligare ett steg mot mer traditionella låtstrukturer, en resa som inleddes i och med King Nine. Det är förödande vackert, stundtals så gripande att det kniper till i magen, och faktiskt smått genialiskt.

Fortsättning följer …

10 februari 2017

Smörgåsbord

Plötsligt en dag satt den där på grenen. En grå liten figur, inte så mycket mer än en tvärhand hög, kurande med uppdragna axlar. Småfåglarna hade tystnat – allt var stilla – och när jag gick närmare kunde jag se att den lille som satt där var en sparvuggla. Den har varit på besök flera gånger efter det, men jag har inte sett den – bara hört dess visslingar och tystnaden när trädgårdens fåglar flytt.

Tystnaden när småfåglarnas tjatter upphör är verkligen anmärkningsvärd. Vi har en ganska ansenlig mängd fåglar nu i vår närhet som kalasar vid det stadigt växande antalet fågelmatare. Det är fortfarande samma gäng, men betydligt fler – talgoxe och blåmes, talltita, nötväcka och trädkrypare. Och så den där tofsmesen som fortsatt verkar vara ensam. De bjuds på fröblandningar, nötter, talgbollar, äpplen, rediga bitar späck, bröd, torkade mjölmaskar och kokosfettstoppar blandat med allehanda nötter och frukt som tronar på toppen av inhägnadens stolpar. En litet fågelsmörgåsbord som serveras ur hemmagjorda och köpematare. Och så det senaste tillskottet – en liten pälsbar där de kan hämta hundpäls för att vinterbona holkar och bon, mota kylan under kalla nätter, och till våren göra mjukt för ägg och ungar.





Det börjar bli dags nu att tillverka holkar och strö ut dem strategiskt i omgivningen – se om vi kan locka till oss några hemvändare i tillägg till de som stannat. Och så svalholkar under ladans nock, några fladdermusholkar också, så att vi får hjälp med att hålla undan myggen. Kanske ett par uggleholkar på lite avstånd borta vid ängarna, och sittpinnar till dem på hägnstolparna så de kan knipa några husmöss. Fåglar omkring oss till nytta och nöje.

Över hyggena kan vi stundtals se havsörn segla spejande ner mot marken och överallt dräller skogshönsen – det är orre och tjäder i mängd, en och annan järpe. Till våren ser jag fram emot att gå upp i gryningen för att se hönsaspel på myr och kalhygge. Kanske blir det gåsastopp på sjön.




Våren. Tiden då isen på våra vägar försvinner. Isen som just nu ligger överallt och helt förhindrar oss att dra eftersom jag inte vill riskera att hundarna halkar med möjliga skador som följd. Också på tomten ligger isen tjock och där har både hund som människa hjälpligt sladdat omkring – ett sladdande som nu avhjälpts med spån och ett lätt snöfall. Vårt hopp står till töväder eller ett lite tjockare lager med snö som binder med isen under och gör den halkfri.




Halkan har gjort oss ganska stationära på gården. Har pysslat lite här och där, gjort små konstruktioner, sågat ved inför nästa vinter. Nere i bäcken byggde jag en bro och fördämning för att ha ett djupare vatten att skölja ur hinkar och pottor – en fördämning som blev så lyckad att jag nog ska ge mig på att bygga en ordentlig med dammlucka och allt. Scootern har fått sig en översyn och modifiering – jag ordnade fästen för pakethållare bak och lowrider fram, så att jag kan hänga på väskor, och modifierade fästet till cykelvagnen så att den går att använda också med scootern. Nu kan vi ge oss ut med last på längre övernattningsturer, kanske till och med dragsemestrar. Nu lurar äventyren verkligen om hörnet.