11 augusti 2017

Det knorras

I skymningen rasslar det till i taket över bron – skrapar och knastrar över mitt huvud där jag sitter med en kopp kaffe uppflugen på räcket i den ljumma sommarkvällen. Det är fladdermössen som börjat röra på sig och en efter en kastar sig ut genom ett litet hål i kanten. Räknar till trettio stycken innan jag får annat att göra och låter dem fortsätta med sitt strömhopp i ensamhet. Senast jag försökte räkna dem gissade jag på fem sex stycken, nu är det alltså en hel eskader som flyger runt huset i nattlig jakt och håller efter insektsbeståndet. De har det nog rätt knepigt med maten i år, fladdermössen, för efter den trista knottsvärmningen tidigare under sommaren har det varit ödsligt på insektsfronten – kanske är det också därför våra fågelvänner äter så mycket från matarna som töms i rask takt.

Från den blivande köksträdgården kan jag höra knorr, pip och grymtningar. Det är Asta och Beda, våra linderödssvin, som konstant pratar där de går runt och bökar i jorden. Än är de bara kultingar, men deras trettiofem kilo eller så kan riva upp det mesta ur marken – som korvar av bara muskler vilka lyckades knäcka ett par revben på mig när vi hade hämtat dem och skulle få ut dem ur hundsläpet. Men då var de stressade, för annars vill de helst bara ligga nära, gärna i knät, bli kliade på magen och under hakan – gosegrisar – och till natten kryper de in i sitt lilla hus, bökar runt en stund i halmen och somnar tätt ihop.




Så sätter jag mig på cykeln. Tar en tur mot Flymyra. Passerar Långåkern där vi låtit slå hö inför vintern, sveper förbi det gamla kalkbrottet och kommer fram till Häggmossen. Jag har stora förhoppningar på den ängen – på floran och insekterna, en flora som prunkade sen tidigare, men som jag nu hoppas kommer skjuta ytterligare fart då fåren får gå på den gamla myrslåttermarken och locka fram arter som legat i vila. Det är en besättning gutefår som nu betar där – ett gäng som kommer springande med baggen Hugo i spetsen när jag närmar mig. Hugo trycker sig gärna nära och vill bli kliad på nacke, hals och rygg.




Stannar där med fåren en stund innan jag går till övre änden av ängen för att titta till bina som surrar kring den första av årets fem kupor. Det har torkat rejält i markerna nu, men aktiviteten tyder på att de trots allt hittar att äta av traktens botaniska rikedom. Lyfter locket för att tjuvkika på ett av djurvärldens mest intressanta samhällen – ett organiserat kaos. 

Går så åter till cykeln och far vidare mot Flymyra för att titta till våra odlingar. Det har gått lite knackigt med dem i den torkande marken som inte blivit gödslad på många år, men något kommer allt ur jorden. Vi måste fundera lite på vad som passar bäst att odla där, fundera på om vi kanske ska låta fåren beta och gödsla, om grisarna ska böka runt ett tag – mycket odlingsbar mark är det oavsett som mer än väl kommer räcka för oss och våra behov.




Hemmavid far hundarna vilt omkring. Det är tid för löp och deras ben spritter efter ett par månaders semester – muskler vaknar nu när sensommaren tar vid och höstens klara luft står om hörnet. Promenaderna räcker inte alls för dem längre – de vill ut på vägarna och springa. Springa långt. Springa länge. Vi hoppas alla att säsongen kan starta riktigt tidigt i år, för jag är mer motiverad än någonsin och huvudet bubblar av planer.

Känslan av att ha kommit hem har nog aldrig varit starkare. När jag ligger där på liggunderlaget tillsammans med fåren som idisslar och det är stilla med sus i träden. När Asta och Beda trycker sig mot mig då jag sitter på marken i köksträdgården och kliar deras mjuka magar. När hundarna samlas nära och Eivi andas tungt i trygghet i mitt knä. Familjen som växer. Mina vänner som blir fler och fler. Stenringen som åter fylls av liv.