10 februari 2018

Vemodet

Januari månad är för mig en tung tid. Det är då det stora vemodet sakta rullar in – sänker sig smygande framåt mitten på månaden och sveper in mig som i bolster. Januari månad är tiden då Buffa skulle lagt ännu ett år till sitt liv, januari månad är tiden då hon lämnade mig. Alltför tidigt. Alltför fort. Har fortfarande ett stort ekande rum där i hjärtat som aldrig slutar värka – hon fattas mig. Fattas mig så otroligt mycket.

Jag må verka blödig och vek, men det är så det är – hundarna som passerar sätter sig hårt. Människor komma och gå, hundar de bestå. Jag lever med dem och de ger mig livet. Vi delar sorg och glädje, deras smärta är också min liksom tillfredsställelsen i lycka och välgång. Nu delar vi också drömmar och livsmål där de är den viktigaste pusselbiten. De finns runt mig och för alltid i tanken – och i sina små rum i hjärtat.

När vemodet rullade in för någon månad sedan, följde den här gången också tvivlet med som en efterhängsen och illa önskad kompanjon. Lade sig tillrätta över min säkerhet och förvissning som en våt filt, och plötsligt började jag tvivla på min förmåga, mina mål, mina val – och hur jag än visste att tron och säkerheten fanns där inunder dövades allt under tyngden. Synnerligen irriterande, men jag kunde verkligen inte mota känslan utan den låg kvar där och gnagde – tvivlets våta filt.




Men så, som en räddare i nöden, öppnade sig himlen i början av februari och vita flingor började singla ner över Stenringen, och de singlade som de inte gjort på många många år. Landskapet förvandlades till ett ordentligt vinterland med snötäckta vägar, skogar och isar. Och allt detta just som jag börjat en längre ledighet där jag tänkt att vi skulle tvingas norrut för att få snö under fötterna.

Släden plockades fram. Vår nya äventyrssläde. Fick sig sin premiärtur och har sedan dess endast vilat över nätterna. Vi har kryssat genom skogarna, längs väg och stig. Vi har korsat isar, dragit nya spår i obanad snö, pulsat, pustat och njutit varenda sekund. Tvivlet har runnit av mig nu – det är det här vi ska göra. Det är där, bakom hundarna på släden, jag känner livet i mig. Lyckan. Den genuina lyckan i tystnaden med suset av medar mot snö.

Men jag önskar, å så jag önskar, att Buffa fick följa med oss på resan och äventyren som väntar om hörnet.