25 mars 2018

Utvandrarna

Lodjuren stryker runt i grannskapet. Varg har observerats. För en liten fårflock i ensamhet i skogen är omvärlden ganska otrygg, så nu när lamningen närmar sig har de fått flytta hit till gården – till en lite lugnare tillvaro i vår och hundarnas närhet. Vi vallade dem längs vägen från Långåkern och de trippade nyfiket med – kikade och nosade på allt de stötte på, ville flytta in i ladan när vi passerade, men till slut var de framme i hagen som Mia ordnat åt dem på ängen nedanför huset.

De har tidigare varit en ganska tyst skara, men nu bräker de högljutt i kör så fort vi visar oss – påkallar vår uppmärksamhet som för att känna sig riktigt säkra på att inte bli bortglömda – och när det snickrats på deras hus har de ivrigt hejat på och nyfiket följt framskridandet. Ett synnerligen sällskapligt gäng.




I Flymyra bökar nu Asta vidare med en liten galt vid sin sida – Bertil. Beda fick lämna oss för någon månad sen då hennes leder börjat krångla och hon den sista tiden synligt hade ett ganska besvärligt liv med smärta. Vi fick hjälp av jägarna i jaktlaget som smidigt skötte allt när hon stod och mumsade på potatis tillsammans med Asta och nykomlingen Bertil. Eller det var snarare Mia som fick hjälpen – jag lämnade över det till henne efter att ha sagt adjö till Beda någon dag tidigare. Svaret på mina funderingar hur det skulle fungera för mig att föda upp djur för slakt kom där och då – inte alls. Det var svårt med Beda, trots att det var nödvändigt av ren barmhärtighet, annat hade varit fruktansvärt att hantera. Jag fäster mig för mycket – det blir för personligt.

Snön ligger ännu i Morkarla socken. Vintern biter sig envist fast. Om dagarna kikar nu vårsolen fram – får taken att droppa i strida strömmar, bäckarna att svälla och snötäcket att smälta undan, men ännu ligger det tjockt över gräset. Våra trogna fågelvänner som stannat hela vintern har börjat kvittra muntert – våren är här, våren är här, dags att bygga bo – och hur mycket jag än älskar vinter, snö och kyla är det allt ganska skönt att känna solens värmande strålar på vinterkalla kinder.

Det rör på sig här ute i skogen – allt är i ständig förändring och det är bara att hänga med så gott man kan.


13 mars 2018

Allt och ingenting

I min ungdom studerade jag filosofi vid Stockholms Universitet. Vände och vred på det mesta, diskuterade etik och moral, livets mening, politik andra nyttigheter – ofta ganska tramsigt kan man ju tycka såhär i efterhand, men någonting har jag nog ändå fått med mig från dessa dagar.

En av de tramsigare frågorna som diskuterades flitigt var om vi har en fri vilja eller inte – som om det egentligen skulle spela någon roll. Det var de som hävdade att vi inte har, deterministerna, och de som hävdade att vi har, som säkert kallas något som jag nu inte minns, och naturligtvis de som vacklade lite hit och dit. Jag hävdade bestämt, i underläge, vår fria vilja med stöd av lustigheterna som sker i vår värld, och såklart också i oss, på kvantnivå.

Kvantfysik är rysligt spännande. Fullständigt obegripligt, men synnerligen fascinerande. Med jämna mellanrum införskaffar jag ny litteratur i ämnet och efter varje läsning har jag i princip lika många frågor som innan – någon liten pusselbit kanske har fallit på plats, men fortfarande är det en märklig och mystisk värld som trotsar allt vi vet och tror. Obegriplig.

Många besynnerliga saker händer där i den kvantfysiska världen, och en av dem, som jag då stödde min tanke om den fria viljan på, är att där är det inte antingen av eller på, ett eller noll, ja eller nej – i den världen är det allting samtidigt, tills någon tittar eller mäter. Allting liksom vibrerar i osäkerhet tills det tippar över åt ett eller annat håll. Eller båda samtidigt. Det är det som skulle göra en kvantdator så oerhört snabb. Som sagt – hur obegripligt som helst, men väldigt spännande.




Nu verkar det i alla fall som att jag hade rätt ändå där i min ungdom som hävdade den fria viljan, för under de senaste åren har man börjat upptäcka att i roten av de processer som pågår i allt biologiskt liv så är det de kvantfysiska lagarna som gäller. Det är liksom där livet startar. Och om de gäller där så kan ju våra liv inte vara ödesbestämda – alltså en fri vilja. Som om det skulle spela någon roll.

Livet i allmänhet känns lite som en kvantvärld i stort. Allting är helt öppet och möjligheterna är oändliga, framtiden vibrerar osäkert men vägrar tippa över – inte förrän du väljer att snegla på den, och beroende på hur du tittar öppnar sig den ena eller andra vägen. Du vet liksom inte förutsättningarna förrän du står där i vägskälet och kisar – och valen du gör leder in på nya vägar med oändliga möjligheter.

Ja, livet är nog nästintill lika märkligt i det stora som det är där på partikelnivå i kvantvärlden.