15 juli 2018

Snusatorrt

Våra fladdermöss är borta. De där som hade en större koloni i taket över farstubron. I höstas kunde jag sitta uppflugen på räcket och se dem hoppa strömhopp ut från hålet i ena hörnet – trettio fyrtio stycken som sen virvlade runt i vår trädgård och höll flygande oknytt stången. I år såg jag några under tidig vår, sen blev det tyst. Bara en liten ensam stackare sågs flyga häromveckan när jag var ute och spanade.

Jag hade anmält den lilla kolonin till ett forskningsprojekt bedrivet av SLU. Såg mycket fram emot det då mössen skulle fångas in och förses med radiosändare, gps och gud vet allt för att undersöka rörelsemönster och födovanor. Mycket spännande. Men de verkar vara borta nu. Olyckligt då vi gärna har de insektsslukande flygarna på vår gård.

Det här kan ju tyckas märkligt då vi under försommaren plågats av stora mängder mygg som gjort kvällar efter sju till ett surrande elände, men det verkar som att myggplågan kom alltför tidigt för mössen. En koloni fladdermöss utgörs av honor, och den period då myggen plågade oss som mest är också den period då de havande honorna i det stora hela är stilla och mest väntar in födseln av sina små. Myggen kom lite för tidigt och efter det har torkan decimerat tillgången på insekter drastiskt då flertalet behöver vatten för att föröka sig. Och helt sonika – är det dålig tillgång på föda aborterar fladdermushonorna sina foster och kolonin skingras.

Forskaren jag varit i kontakt med på SLU är väldigt bekymrad då detta inte är något som bara drabbat oss och vår koloni. Det verkar som att fladdermusreproduktionen i hela Uppland har kraschat och samma mönster syns i koloni efter koloni. Och nu fortsätter torkan – ännu färre insekter att föda mössen. Läget är ganska bekymmersamt.




Torkan drabbar i stort som smått. Hemmavid har Mia lyckats säkra fodertillgång till en del av djuren inför vintern – hon knyter ju kontakter i närområdet då hon till skillnad från mig gärna frotterar med andra individer av arten homo sapiens. Lammen skulle vi sälja som livdjur var det tänkt, men ingen vill köpa som läget är och vi kommer förmodligen tvingas till slakt. Och så måste vi sålla ut och endast behålla ett mindre antal tackor över vintern – fodret räcker helt enkelt inte till alla. Gräset som växer på de områden vi arrenderar men inte kommer odla eller beta i år har vi skänkt till den lokala ekobonden Elin vars glada kor kommer få det knepigt framöver. Fodervallarna i grannskapet har ingen återväxt överhuvudtaget efter den första skörden, och åkrarnas strån växer glest och kort. Bina kämpar för att hitta mat då allt redan blommat ut och de kommer behöva stödmatas för att samhällena ska kunna växa sig tillräckligt starka inför vintern.

Det här är naturligtvis ingenting som märks av om man inte lever i det, om man bara far förbi i bilen på sin väg ut till lantstället. Åkrarna lyser guldgula, korna betar och ensilagebalarna står precis som vanligt likt vita svampar i landskapet – och i affären dignar hyllorna fortsatt av mat. Men sädens strån är korta och axen bara skal, korna betar på det som skulle bli vinterfoder, balarna är inte på långt när tillräckligt många och maten på hyllan är i stort importerad. Sommaridyllens blommor är bara ett skal över rämnande lantbruk.




Vi behöver alla stanna upp lite nu och fundera – inte bara ropa att det är katastrof och sen fortsätta som vi gjort, för den krassa verkligheten är att det vi nu tycker är en extrem situation framöver förmodligen kommer vara det vi har att leva i. Golfströmmen saktar sen ett par decennier in, och förlängningen av den, Nordströmmen som passerar Norges kust, blir gradvis kallare och kallare. Det kallare ytvattnet skapar ett slags stationära högtryck som hindrar västliga vädersystem från att nå våra nordliga trakter – vädersystem som om sommaren kyler av luften och om vintern värmer upp den. Vad vi med största sannolikhet har att förhålla oss till framledes är mer av det vi sett de senaste åren – allt torrare hetare somrar och kallare bistrare vintrar.

Det kommer krävas eftertanke och flexibilitet framöver. Andra sätt att bruka jorden, andra grödor, annat sätt att hålla djur – för man kan inte fortsätta på samma väg om världen och förutsättningarna runtomkring förändras.

13 juli 2018

Kortnäsor

Det är valår i år. Det märks tydligt på politikernas sätt att prata, på allt guld och alla gröna skogar som utlovas – och på allt principtyckande. Som oppositionens i det närmaste löjeväckande indignation över flygskatten – en liten pyttesumma på en av våra mest koldioxidtunga branscher som i stort är subventionerad som det är. Katastrofen för flygbolagen har uteblivit. Juni månad slog rekord i antal passagerare.

Detta år har vi också ett parti i riksdagen som på något sätt lyckats sätta agendan för hela samtalet, ett parti som tar väljare från de sedan tidigare etablerade – väljare de sedan desperat försöker vinna tillbaka genom att bräcka varandra i politiska utspel. Mörkermännen i Sverigedemokraterna gnuggar sina händer. Som en politikens Star Warskejsare – ”all is proceeding as i have forseen” åtföljt av ett dovt skrockande och handgnugg. Alla pratar idag om invandring. Alla försöker hitta på nya sätt att begränsa den, nya sätt att klämma åt dem som tagit sig in i landet, nya krav för att få stanna.





Mörkermännen försöker också lägga beslag på ett av de vackraste orden som kommit ur svensk politik – folkhemmet. Folkhemmet i SD-tappning är rågblont hår, folkdräkter, dans kring midsommarstången och helyllesvenskar – folkhemmet i SD-tappning är deportation, stängda gränser och rasism. Men tanken folkhemmet har aldrig vilat på såna avgrunder. Folkhemmet är jämlikhet och jämställdhet, lika värde för alla, samma möjligheter och förmåner oavsett hudfärg, religion, kultur, ekonomiska förutsättningar eller kön. Tanken folkhemmet är något mörkermännen aldrig kommer kunna ta till sig i sin snäva värld för det innehåller ett begrepp som ligger långt utanför deras fattningsförmåga – solidaritet.

Valår i år. Politikervecka i Almedalen. Jimmie Åkesson uttrycker låtsad indignation när hans radikalare kusiner i Nordiska Motståndsrörelsen härjar bland politiker och publik. Ytan är polerad nu men kejsaren skrockar förnöjt – ”all is proceeding as i have forseen”.

De tänker inte så långt de där jönsarna i NMR. Inte längre än näsan räcker, och korta näsor har de allt. För hur har de tänkt sig att vårdsverige ska överleva när inga invandrare finns kvar i landet – invandrare som jobbar ihjäl sig på sjukhusen och äldreboendena, som accepterar den låga lönen och usla arbetstiderna, som tar timanställningarna och alltid är beredda att täppa till hålen i schemat. Utan invandrarna stannar Sverige – för inte kliver väl mörkermännen in och tar deras jobb?

7 juli 2018

Med rumpan bak

Gamarna som lever i Asien och Afrika är säregna varelser. Stora fåglar som lever länge, har små kullar och är helt specialiserade på att äta as. De har egenheten att de kan avdöda alla sjukdomsalstrare som infekterat det as de äter, men de är oerhört känsliga för kemiska gifter. Ett sådant gift för gamar är Diklofenak – ett vanligt smärtstillande och antiinflammatoriskt läkemedel som också ges till husdjur, husdjur av vilka en del dör och blir till föda för just gamar. I södra Asien orsakade Diklofenak en minskning i gampopulationen med 99,9 procent mellan åren 1992 och 2007.

Utrotningen av gamar leder till mer sjukdomsspridning, då de som tar över konsumerandet inte har gamars förmåga att bryta ner sjukdomsalstrare utan istället sprider dem vidare – i utrotningens spår sprids ebola och pest med kråkor och schakaler. Och rabies. När Indiens gampopulationer kraschade ökade antalet förvildade hundar med sju miljoner, vilket mellan 1992 och 2003 ledde till 39 miljoner fall av hundbett på människa och 48 tusen mänskliga dödsfall i rabies.

Vi står på randen till det historiskt sett sjätte massutdöendet av arter – det har alltså hänt förr. Skillnaden den här gången jämfört med tidigare är orsaken, och nu är det mänsklig påverkan som utplånar art efter art från evolutionens träd. Lite beroende på hur man räknar uppskattas idag utdöendehastigheten för jordens arter till mellan 10 och 1000 gånger högre än normalt. Osäkerheten kring dessa siffror är stor då vi inte känner till ens bråkdelen av alla arter som lever på vår jord, men inom vissa grupper är siffrorna klarare – fåglar har idag en utdöendehastighet på runt 100 gånger högre än normalt vilken beräknas ligga på runt 1000 gånger högre år 2100, groddjur ligger idag på 211 gånger högre och år 2100 beräknas de ligga på hissnande 25 tusen gånger högre.




Den biologiska mångfalden och den biologiska världen är ett komplicerat och sammansatt system. Står man på en och samma ruta på jorden och räknar antalet arter kan det tyckas som att mångfalden består – år efter år räknar man liknande artantal – men höjer man blicken globalt ser man att den minskar. Vissa arter drar nytta av vår mänskliga aktivitet och kliver lokalt in och tar över platser som de utdöende arterna lämnar efter sig. Det här har också effekten att lokala artuppsättningar blir allt mer lika varandra globalt sett. En homogenisering av arterna.


Alla biologiska varelser har en kritisk populationsstorlek som utgör minimimåttet på när en art kan anses vara livskraftig – kommer antalet individer inom en art under denna startar en nedåtgående spiral som obönhörligt leder till utplåning. Denna process kan ta mycket lång tid, men är obeveklig. För ryggradsdjur utgör den kritiska populationsstorleken ett par tusen individer. Arter som idag lever med så få individer räknas som en utdöendeskuld – det är redan över för dem, trots att de lever vidare vid vår sida.

Så vi står där i vår lilla ruta på jorden och tycker oss se att mångfalden består och att det myllrar av liv omkring oss. Men vi lurar oss själva i vårt snäva perspektiv. Höjer vi blicken ser vi att artantalet minskar, och att myllret av liv lever på lånad tid. Och vi har ingen aning om konsekvenserna, det enda vi vet är att det kommer få följder också för oss människor då vi, trots att vi ser oss som skapelsens krona höjd över och oberoende av livet omkring oss, är en del i det ekologiska systemet helt beroende av att det fungerar.

Klimatförändringarna som vi åstadkommer genom vår livsstil är en del i det sjätte massutdöendet som nu pågår, men i det stora hela är de bara en mindre faktor i problemet. Och trots att det intuitivt känns annorlunda har inte heller miljögifterna och bekämpningsmedlen vi sprider omkring oss en stor del i utdöendet. Den största boven i dramat är istället skogsavverkning tätt följd av igenväxning i det gamla kulturlandskapet. Efter dessa följer en räcka med orsaker som har en direkt koppling till att vi som art växer explosionsartat och tar alltmer plats på den lilla yta som vi har att förfoga – utdikning, intensifierat jordbruk och bebyggelse.

Vi står liksom där med rumpan bak hur vi än vänder oss. För att föda och hysa en växande befolkningen måste vi ta allt mer land i besittning, och samtidigt med detta utarmar vi ytan för övriga arter som i mångt och mycket utgör själva grunden för vår existens – vi äter oss bokstavligen mätta medan vi gräver vår egen grav.