22 februari 2019

Sistare än sist

Jag har tävlat två gånger i mitt liv. Hundtävlat. Förutom det har jag varit med i någon talangjakt som ung rocker, någon fisketävling. Men med hund har jag tävlat två gånger. Varit med på tävling.

Första gången när jag skulle ta mitt gröna kort. En canicrosstävling ett par mil norr om Stockholm. Det var på höstkanten och sommaren gjorde några sista försök att hålla sig vid liv – plötsligt rusade termometern upp till femton sexton grader och solen gassade från en klarblå himmel. Jag startade med min samojed Larsson, som då fortfarande bodde kvar hos mig innan han hittat sitt himmelrike deltid Funäsdalen Svalbard. Vi var svettiga innan vi ens kommit fram till startplatsen, sprang sedan ett par hundra meter – resten av banan gick vi. Lugnt. Strosade, drack lite vatten, förundrades över dem som faktiskt sprang med sina hundar trots den höga temperaturen och solgasset. Vi fick förmodligen den sämsta tiden, hamnade förmodligen sistare än sist – men vi gjorde banan och fick vårt gröna kort.

Andra gången var nu vid årsskiftet i Koppången. Jag skulle köra tvåspann skidor och hade med mig de tre i teamet som har åldern inne samt Bengtsson för att han skulle få träna på miljön. Selma var självskriven men jag velade till sista sekund om hennes partner – Blondie går sällan särskilt bra i led men verkade riktigt taggad, Eivi är en suverän ledarhund men kändes lite loj. Jag valde Blondie. Tävlingsrundan blev lugn, synnerligen lugn. Blondie tyckte inte alls om att gå ensam med Selma och drog bara hjälpligt – Selma stretade på. Men det var en vacker, kall, solig vinterdag och jag njöt när Koppångens vidder passerade. Till stora delar stod jag mest där på skidorna, lät hundarna dra och söp in den härliga naturen – och fotograferade friskt. Förmodligen fick vi den sämsta tiden, hamnade förmodligen sistare än sist – men det var en underbar dag. Efter tävling gjorde jag spåret med Eivi och Bengtsson – då gick det undan, herrejöss. Fick förmodligen den bästa tiden. Om vi tävlat vill säga.

Det ligger inte för mig att tävla mot andra, är helt ointresserad av att jämföra prestationer – känns som att jag har fullt sjå att tävla mot mig själv och det får räcka. Det finns så många andra saker som är viktigare än tidsprestation. Som att få må bra, att ha trevliga turer med hundarna, lyssna till tystnaden i skogen och fräset av snön under medarna, se årstidernas skiftningar i naturen – men också att bygga upp ett stadigt och lugnt team, ett team som härdar ut och går vidare i snöstormen, som kan lösa problem och inte backar för att forcera vilken terräng som än dyker upp, som är trygga i sig själv och med varandra, ett team som känner tillit till mig som förare. Det är ingenting man mäter på en tävling, ingenting som går att jämföra med någon annan.

Men jag tävlar trots allt. Två hitintills, och fler blir det. Deltar utan att jämföra prestation med någon annan – precis som jag enbart tittar på distans när vi tränar, lämnar helt tid och hastighet därhän. På dessa evenemang är jag egentligen bara ute efter att få åka på preparerade spår någon annanstans än hemmavid och, framförallt, få till riktigt svår störningsträning för hundarna – mitt spann ska alltid vara lugnt och sansat innan start, grundträning nummer ett.

Jag upplever att det blir alltmer fokus just på tävling och tävlande, att jag står lite i minoritet med mina tankar – men för mig är inte vinnaren den som står överst på prispallen. Nej, vinnaren för mig är den som bryter en tävling av hänsyn till hundarna när det börjar bli för varmt, som i en masstart väntar tills alla andra ekipage åkt iväg för att inte riskera några tokiga skador, som genomför ett Finnmarkslöp så lugnt och sansat att hela spannet är med vid målgång. Vinnare är de som alltid kör korvgrillningsturer med sina hundar – oavsett tävling eller träning.



19 februari 2019

Bara på låtsas

Mina besök till Österbybruks badanläggning är inte enbart hygieniska, de är också en tid för mig själv iväg från gårdens ansvar och en tid att låta tankar få rumla fritt. Tankarna får dessutom som extra snurr när de blir lite överhettade i en bastu eller ett riktigt hett bad – kan sluta lite hursomhelst egentligen, kloka insikter eller visioner utan markkontakt. I dessa tider av utmattningens efterdyningar – eller efterdyningar, snarare är jag mitt uppe bland topparna och dalarna i stormens krabba sjö – tillbringas mycket tid där i bastun till att fundera kring hur jag egentligen fungerar, hur min hjärna fungerar, och ibland kommer de där insikterna som får några pusselbitar att falla på plats. Som idag.

Det var en av de där lugna dagarna när simhallen är nästan tom och jag i princip kan sitta själv i bastun med mina tankar. Bara ett par besökare. Som i stort inte behöver konverseras – förutom ett undantag. Han den där mannen som, likt så många andra, gärna pratar och använder bastun som social arena. Jag förekom honom genom att ställa en fråga – i det här fallet något om skog då han arbetar med detta. Där och då kom insikten.

Jag har alltid tänkt mig som en lyssnare, en person som gärna lyssnar till andra och är intresserad av vad de har att säga, men det är bara att erkänna – jag är inte intresserad av andra människor, annat än en liten utvald skara. Lyssna kan jag. Se ut som att jag lyssnar. Men lyssnandet är bara en strategi för att överleva ett socialt spel jag varken förstår eller kan hantera. En strategi efter principen bättre att förekomma än förekommas. Om jag ställer en fråga till en person kring något jag vet eller tror de är intresserade av, kommer de prata på om detta och jag behöver bara humma inkännande och ställa en eller annan följdfråga innan de hinner bolla över initiativet till mig. Social överlevnad – minst lika svårt som att hitta vatten i en öken.

Det andra alternativet jag har är manuskript – mentala konversationsmanuskript. Om jag vet att jag ska träffa en viss person, skapar jag manus kring konversationen så som jag tänker mig att den ska utvecklas – med vissa möjliga alternativa utgångar. Det fungerar sådär. Folk i gemen är oberäkneliga och följer inte alls de manus jag skapar – vilket ju inte är så konstigt eftersom de naturligtvis inte har en aning om dialogen jag tilldelat dem. Och när de kliver ur manus dör konversationen då jag inte har några ytterligare alternativ att prata om.

Att konversera är svårt. Inte när någon frågar eller vill prata om något som intresserar mig – som hundar eller musik – då kan jag gå på hur länge som helst, men det där alldagliga småpratet, kallpratet – det är svårt. När man sagt det lilla som går att säga är jag klar och det finns inget att tillägga, men folk envisas med att prata vidare kring ingenting och min hjärna är redan långt långt borta, bara kroppen står kvar. Som att leta vatten i en öken.

Jag har levt ett helt liv och låtsats socialt samspel. Låtsats lyssna för att inte behöva konversera, skapat sociala manus som jag tror de ska se ut, dramatiserat sociala koder som i mina ögon verkar passa in. Nu orkar jag inte längre – har vare sig lust eller energi. Nu slutar jag nog leta efter vatten i öknen.



13 februari 2019

Ur spår

Ena dagen var vi mitt uppe i säsongens höjdpunkt – de långa turerna på släden – nästa kvittrade mina luftburna vänner glatt och snön töade raskt undan. Nu står vi här lite överrumplade med isiga vägar och lätt slaskiga spår. Pausen är synnerligen ovälkommen – för visst måste det väl ändå bara vara en paus, inte kan väl vintern vara slut allaredan?

Säsongen har såhär långt varit alldeles fantastisk. Oanat fantastisk. Min känsla när vi gick in i höstträningen var att den här vintern skulle bli riktigt usel, men så fel jag hade – snön lade sig tidigt och fortsatte stadigt att falla. Släden plockades fram och har inte vilat sedan dess. Med snö under tassarna och en släde på släp har slaskisarna visat sig i sitt rätta element, och jag kan bara fortsätta att konstatera – vilket underbart gäng.

Vi rör oss mot en rekordsäsong. Hitintills har vi lagt drygt ettusentrehundra kilometer bakom oss, och mycket återstår än. Vi har precis börjat komma upp i lite längre distanser – turer mellan trettio och femtio kilometer – allt enligt plan. Jag är mer nogräknad med det här spannet, ser framåt, har en plan jag försöker följa – har hållit ner turerna till mellan femton och tjugofem kilometer, fem sex dagar per vecka. De har gått med vikt för att träna styrka istället för fart, och nu när vi började gå längre förstod de snabbt att konservera sin energi för längre turer.

De har gått ospårat i halvmeterdjup snö, de har trotsat snöstormar, gått rätt ut i obanad skog för att runda vindfallna träd och nya stjärnor har tänts. Det handlar om tillit – att lita på att alla tar rätt beslut och gör sitt bästa. Vi är så beroende av varandra där ute, så det får inte finnas minsta tvivel. När lilla Selma stått där i led med snö över manken och jag sagt att det är ok, det är dit vi ska, har hon kaninhoppat vidare. Och första gången vid ett vindfälle tittade Wille och Selma i led misstroget på mig när jag sa att vi skulle ut i skogen, men de gjorde det – vi drog och puttade släden gemensamt över stenar, mellan träd och någonstans där mitt i såg jag att Selma plötsligt förstod vad jag var ute efter och tog spannet vidare runt fället ut på vägen. Nästa gång vi stötte på ett fälle fanns det ingen tvekan – ett kommando och spannet visste precis vad de hade att göra.

Vhittar lösningarna tillsammans och lär oss att lita på varandra – när så en dag vi mitt under äventyret står inför ett problem, vet vi att vi kan lösa det med gemensamma krafter. Det är vi som är Team Si Perros – äventyrsteamet.