20 oktober 2019

Medkänslighet

Det var uppehåll i regnet, solen tittade så smått fram mellan skyarna och luften kändes lättare att andas. Fyra vuxna och två barn hade samlats vid Långåkern för att efter bästa förmåga flytta baggar och bagglamm från sommarhage till vinterviste – tackorna skulle stanna ytterligare en tid i väntan på flytt till Flymyra. Med extrahjälp gick arbetet i ett nafs – in med baggar och lamm i hästsläpet, strax därefter släpp i hagen här på Stenringen. Som de saknats den tid de skött markerna på andra håll, äntligen är de åter gårdsgrannar – äntligen kan deras bräkande höras igen.

Men Clabbe, gammelbocken, är inte med denna gång. Han fick lämna oss för någon månad sedan då han fått ett elakt bråck i buken och inte alls mådde bra – om än han själv envist hävdade motsatsen. Clabbe, den mildaste av varelser. Jag känner mig otroligt privilegierad som fått stifta hans bekantskap och han sällar sig till alla andra fantastiska individer som har sig ett rum i mitt hjärta – ett rum av kärlek och saknad.

För en tid sedan hade vi ett annat besök av barn på gården, måste ha varit förra hösten, kanske i våras. Det var när hela flocken fortfarande fanns kvar här. Ett av dessa barn var lite osäker kring hundar – visste inte riktigt hur de fungerade, vad de menade när de lät på olika sätt. Spännande men samtidigt lite läskiga.

Eivi fattade tycke för det där barnet, såg det som sin lilla människa, och barnet försökte leka med henne – kasta pinnar, springa – men när Eivi då skällde glatt och ropade på mer, blev barnet rädd och började gråta. När det hände stannade Eivi upp och försökte istället undrande trösta barnet. Det här upprepades gång på gång. Eivi var så bekymrad över det här, visste inte riktigt hur hon skulle bete sig, och följde vakande efter barnet vart det än gick. Hon såg att något blev tok och ville efter bästa förmåga rätta till det – väldigt finkänsligt, på lite lagom avstånd, och så närmare närmare.

Jag har ofta tänkt på den här händelsen. Tänkt på den genuina viljan att allt ska stå rätt till, på förmågan att tyda signaler och känslor. Och jag har tänkt att vi i mänskligheten kanske skulle ha det lite lättare med varandra om vi använde mer av dessa förmågor och visade en nypa mer välvillighet gentemot varandra. För inte kan det väl vara så illa att hundarna kan detta men inte vi?

Jag är ingen ängel. Jag missar ofta signalerna och känslorna, glömmer att vara välvillig – så inne i mitt eget huvud med tankar som far och önskningar som pockar på. Men jag försöker. Jag tänker på det och försöker lära mig av mina misslyckanden och tillkortakommanden. Och det är väl det viktigaste ändå – att försöka, att lära sig. För vad som än sägs – man kan också lära en gammal hund att sitta.



18 oktober 2019

Dripp dropp

Regnet ligger tätt i luften, trädens gulnade löv dryper av fukt och grå skyar hindrar effektivt solens strålar. Det är höst på Stenringen. En blöt och mörk höst. Äter sig in i själen som långsamt får samma färg som omgivningen – en grå massa med små gula färgklickar utsmetade. Trädgården är lerig, men räddas i år av växtligheten som mirakulöst återvänt och åter börjar ta marken i besittning – något jag efter förra sommarens ökenlandskap aldrig trott skulle ske.

Om det varit en vanlig höst, en sådan jag haft de senaste tio åren, skulle jag vid det här laget vara i full träning med hundspannet. Vi skulle i år kunnat börja runt slutet av augusti, vi skulle varit inne på vår andra månad, skulle varit ute på turer kring trettio kilometer – vi skulle varit blöta, frusna och leriga. Men hösten är inte densamma i år. Spannet är borta, lusten likaså. Nu är det bara jag och de två systrarna – nu fyller vi livet på andra sätt. I väntan på att lusten ska komma åter.

Isberget som tornade högt på gården mellan husen har sedan länge tinat undan – det är så det fungerar. Åter är grannsämjan god och vänskapen växer, ett Stenringen utan oss båda ter sig återigen främmande. Det är ett unikt och djupt förhållande vi har till varandra Mia och jag, en unik och säregen situation där vi lämnat partnerskapet men behållit en djup vänskap som grannar på gården – vår gård, vårt Stenringen. Men gnissla kommer det göra med jämna mellanrum, vi får bara se till att lära oss av varje tillfälle för att inte göra samma misstag en gång till.

Min nya medicinering verkar fungera bättre än den förra. Det är stabilare nu, mycket stabilare. Fortfarande går det raskt upp och ner – några dagar åt ena hållet, sen några åt det andra – men det är lugnare, inte så kraftigt. Jag bygger upp rutiner kring medicinintag, lägger in pauser under dagen, försöker sköta sömnen – allt för att hålla svängningarna i schack – och nya tankar, erfarenheter, ökar min förståelse och mina möjligheter att hantera sjukdomen.

Ute är det mörkt och grått – ett mörker som kryper in i själen – men någongång om inte alltför lång tid kommer solen åter lysa och värma på en frusen kind.



2 oktober 2019

Intox

När jag kom hem luktade det höst. Fuktig höstskog, mylla, vissnande gräs. Den kyliga luften lekte i mitt hår och några droppar föll på min kind. Det var lugnt och stilla – som jag längtat efter lugnt och stilla. När sedan natten kom följde mörkret med – som jag saknat mörkret.

Hundarna blev överlyckliga när jag kom. Visste inga gränser för sin glädje och tryckte sig nära nära – stack in sina nosar i armvecken och sög i sig alla dofter, trampade runt på mina ben där jag satt hukad. Selma verkade egentligen mest av allt lättad, som om hon varit säker på att jag försvunnit för alltid och nu kunde pusta ut när det inte visat sig stämma.

Två veckor var jag borta. Instoppad i en betongbunker på Akademiska i Uppsala. Det hade blivit lite tok och jag hamnade där på avdelning för att samla ihop mig, gå igenom diagnoser, sätta ut den medicin som inte fungerat så bra och sätta in en annan under övervakning. Två veckor i ljus och ljud fjärran från bagarstugans lugn. Två veckor borta från mina bästa vänner.

Och när jag kom hem möttes jag av fientlighet och kyla, iskyla. Bagarstugan är en fristad av ro, utanför grindarna omfamnar skogen – men på gården, på utrymmet mellan gårdens hus, där ligger iskylan kvävande tjock, och stegen blir så svåra att ta. Hur blev det så? Jag är inte riktigt säker, jag hängde inte riktigt med där, men när en av gårdens grannar helst inte vill att den andra ska vara där blir det kanske oundvikligt. Nu är det där vi står och det gör mig sorgsen.

Sitter i min bagarstuga. Regnet droppar hårt utanför i mörkret, vinden susar. Det sprakar i kaminen som nu går då höstens kyla sänkt sig – ett sprak jag saknade där i betongbunkern. Bredvid mig i soffan ligger Blondie tätt intill, i sängen ligger Selma. De har inte vikit från min sida sen jag kom hem, mina trogna följeslagare. Här är jag trygg och lugn, här i skogen och mörkret, här i bagarstugan tillsammans med mina vänner. Den bagarstuga i vilken jag inte känner iskylan som ligger tät över gården.