11 april 2021

Immigranter

Tillbaka på Stenringen, tillbaka i den lilla stugan. De första dagarna funderade jag över om allt var ett misstag – det var rått i stugan och kylan ville aldrig ge sig efter en vinters härjningar – men så började stockarna lagra värme och fukten drevs ut efter träget eldande i kaminen. Den gamla bagarstugan – som är precis lagom stor för mig, hundarna och de få ägodelar jag har kvar efter de senaste flyttarna – blev återigen ombonad och välkomnande.

Det går fort att vänja sig vid bekvämligheter som rinnande varmt och kallt vatten, värme som sköter sig själv och ett kylskåp som en bara sätter på. Ljus som flödar vid en enkel knapptryckning. Det tar lite längre tid att vänja sig av med och återigen leva i Stenringens primitiva enkelhet. Men den tilltalar mig, enkelheten – även om det stundtals kan kännas tungt att släpa vatten och mata kamin, så tilltalar det mig och skänker mig en frid, ett lugn.

Det var mycket jag tappade bort på vägen där efter att jag blev sjukskriven. Tänker att det nog var den enorma tröttheten som gjorde det. Tröttheten och de djupa dalarna. Och det var nog en behövlig paus den korta tid vi fick där i en lägenhet i Dannemora – paus och tid att tänka efter. Nu när jag är på Stenringen igen känns det som att jag åter kan se det som tilltalade mig en gång i tiden, och att jag åter hittat tillbaka till livet – glädjen med hundarna, de långa promenaderna och opretentiösa dragturerna. Det är en härlig känsla.

Hundarna var ju huvudskälet till att flytta hem igen, och jag tror mig se att de trivs bättre med livet nu när de fritt väljer ute eller inne, har tillgång till den stora tomten och de fantastiska hundgårdarna. Och deras välmående gör mig gott – de är det viktigaste. Kanske till och med att vi står varandra närmare nu än på länge. Vi har också hittat glädjen i draget igen, gjort det enklare utan träningsdagböcker och högt uppsatta mål – vi kör så långt och länge vi har lust, när vi har lust.

Ja, det känns ändå som att många bitar faller på plats just nu – faller tillbaka på den plats där de ska vara.


21 mars 2021

Fotvända

Våren har stött på motstånd. Temperaturen har sjunkit, kyliga vindar dragit in och kornsnö stundtals fallit med återigen vita vidder som följd. Töandet har tagit en tillfällig paus och de platser där ännu snön ligger i norra Uppland fortsätter vara vita. Men varmare väder utlovas och ljuset breder sakta ut sig och tar överhanden – det har varit vårdagjämning. Solen som lyser upp och värmer på kind.

Med det sjunkande kvicksilvret i termometern har också jag sakta dalat i mitt humör – blivit lätt melankolisk, lite deprimerad. Kanske att vårens uppehåll gjort mig lite låg – en vår jag sett fram emot då jag inte varit riktigt vän med vintern den här säsongen – kanske att det bara varit en naturligt dal som kommit efter en lång tids eufori – dalen brukar alltid komma efter toppen – kanske att det varit saker som skavt och till slut gjort sig påminda. Hursomhelst så kravlar jag mig nu upp på andra sidan och tar nya tag om livet.

Jag har all rätt ändra mig – det får jag. Om jag inte skadar andra eller sätter krokben för mig själv. Och jag gör det nog ändå rätt ofta. I ljuset av ny kunskap och nya insikter är jag inte rädd att säga att jag hade fel och nu gör på ett annat sätt, det ligger ingen prestige i att hålla fast vid en ståndpunkt om den visar sig felaktig eller kontraproduktiv.

Så. Jag lägger ner mina planer på att flytta in till Uppsala – åtminstone för en tid. Jag har sagt upp kontraktet men lämnar dörren öppen och står kvar i kön både dit och till huvudstaden – istället väljer jag att flytta tillbaka till Stenringen och min älskade bagarstuga som trots allt är den plats där jag känner mest lugn och harmoni. Jag byter fot. Inte så mycket för min skull som för hundarnas. Det är de som varit skavet en längre tid då jag inte känt att jag riktigt kunnat hitta någon bra lösning för dem när jag jobbar, lösningar som finns just på Stenringen, och jag har haft svårt att se hur en valp ska kunna få plats.

Kanske att det kan bli annorlunda och bättre den här gången. Nu är jag inte husägare utan hyr stugan och alltså kan känna mig fri att göra som jag vill när det blir aktuellt. Och kanske att jag kan känna på samma sätt för Stenringen som jag gjorde när vi flyttade dit – hitta tillbaka igen. Jag tror det, anar det.

Så måhända att landsbygden i sig inte är min plats på jorden, kanske att en bagarstuga mitt i skogen kan vara det jag och hundarna behöver ändå.


28 februari 2021

Gener

Plötsligt vräkte sig våren in över Uppland. Vi gick från bitande kyla till värme på någon dag och det tunna lätta snötäcket har nu gett vika – bara i skuggpartier och stora högar finns flingor kvar som trotsigt härdar ut. Spirande gröna grässtrån, nässelblad och krokus tittar yrvaket fram, småfåglarna drillar i vårsång – ja, våren är sannerligen här, alltför tidig men väldigt välkommen. Kanske bara på besök.

Blondie sveptes med i den allmänna våryran och startade ett löp. De är väldigt ojämna i sina cykler tjejerna – om man sprider ut det kanske de hamnar på cirka ett och ett halvt löp per år – och de är infernaliskt envetna med att inte lägga dem samtidigt – alltid någon månad eller två emellan. Det skulle vara så mycket lättare om de samordnande allting, men det är som att de tänker att om de drar ut på allting finns det en större chans för familjens gener att föras vidare.

Jag skulle gärna hörsamma dem, och Blondie säger att hon väldigt gärna vill bli med valp – hon skulle bli en fantastisk mor – men jag har andra planer för våra liv som inte inbegriper en valpkull, men väl en vit herdehund.

Själv har jag ju redan fört mina gener vidare på bästa sätt och känner mig nöjd med det – nu handlar det om att förvalta livet. Jag fick tidigare under året en tanke om att jag ska utbilda mig och få en formell kompetens av något slag – stadga mig och inte bara gå magkänsla och impuls. Jag vet inte riktigt. Magkänslan och impulserna har trots allt tjänat mig ganska bra under åren, och nu när jag står med jobb och heltidsutbildning känns den kostsam, allra helst som jag just gått ur en sjukskrivning.

Men just nu känns det ändå i stort som att gener och magkänsla är där de ska – just nu när de värms i den tidiga vårsolen.



20 februari 2021

Snedsprång

Om man står i t-korsningen, väljer vägen som vetter mot Örbyhus och går en bit ner i backen har man ett stort gult trähus på vänster sida. Gult med lite snickarglädje. Det är Dannemoras fordom stolta hotell – som så mycket annat numer saligen insomnat och tyst. När det sist begav sig med gäster kan ingen riktigt minnas, och det ser kanske inte så ljust ut framöver då förmodligen endast ett fåtal skulle spendera ett par hotellnätter i en liten avkrok till Österbybruk – hur gult och snickarglatt hotellet än är.

Enligt lokala källor ska det visst spöka på hotellet – riktigt varför och hur är dock höljt i dunkel. Visst ser det väl lite ensligt ut det gula huset där det står i backen, och visst lyser det spöklikt grönt i fönstren – men jag gissar att det bara är från nödutgångsbelysningen. Inga vålnader i fönstersmygen, inget rassel av kedjor eller hesa viskningar.

Nej, spökerier är ingenting för mig, jag nöjer mig med de fantastiska konster vår fysiska verklighet har att erbjuda. För visst är det ett under att vi överhuvudtaget vandrar på denna jord, att löven spricker ut om våren och att talgoxen visslar sin sång. Och visst är det ett under att kvantfysikens krumbukter inte spiller över och vältrar in i vardagen.

Nu har jag skrivit kontrakt på en lägenhet i Uppsala – inflytt den första juli. Alltför långt undan för att det ska kännas helt bekvämt, men det är en bostad i staden jag vill bebo – och det är trots allt snabbt marscherat från en bagarstuga mitt i skogen till Uppsalas myller på åtta månader.

Den är nyproducerad, lägenheten. Allting spritt språngande utan snickarglädje, och förmodligen också utan vålnader om inte forna rekryter från det närliggande exercisfältet trampar in och ställer till. Om det skulle ske kommer jag nog hänvisa till tillfälliga kvantfysiska snedsteg och tänka att det allt är en förunderlig värld vi lever i.




13 februari 2021

Drivor

Norduppland är täckt av snö liksom stora delar av övriga Sverige. Dagligen faller ytterligare flingor och då det inte blåst på länge är trädens grenar dubbelt tjocka med vitt puder strösslat på ovansidan. Det är förödande vackert. I solens sken som ett julkort. Nästan som säsongen arton/nitton då täcket, om jag inte missminner mig, låg än tjockare – men jag vill också minnas att det var varmare den säsongen.

Säsongen arton/nitton. Sista säsongen med spannet. Jag känner mig otroligt lyckligt lottad som fick den tiden tillsammans med dem. Timmar på släde och skidor, genom snöstorm och i gnistrande sol – tänk om äventyret istället slutat med lera och regn. Nu sitter jag här med en skatt full av goda minnen.

Det är två år sedan turerna med släde och sju slaskisar. Två år som på många sätt känts evighetslånga. Som ett helt liv komprimerat till en liten tid på jorden. Det har hänt så mycket i och omkring mig – och ut har jag kommit på andra sidan som, vad jag tror, en helare och bättre människa. Samma person men ett jättekliv senare.

Jag har filat ner kanterna, spacklat i groparna, sett över ytskiktet. Vissa saker går aldrig ur, men kan nu hanteras på annat sätt – som det kringflackande fokuset, slalomåkningen i livet. Men det har ju också fått mig dit där jag nu är. Och rastlösheten sitter i – en kraft som driver mig framåt. Nu seglar jag iväg mot ett Uppsala som skymtar i horisonten – alltför långt bort, men synligt – och med en tids studier till undersköterska framför mig. Kanske att jag till slut ska lyckas få med mig en formell titel i bagaget.

Säsongen tjugo/tjugoett och snön dalar utanför mitt fönster. Allt är bekant men ändå så nytt – på många sätt den första säsongen i ett omstartat liv – och det bästa jag har finns fortsatt kvar, kanske till och med snäppet bättre – min magkänsla.